Varför vi ser samma filmer och program varje jul

Klockan är kvart över tre på julafton och vi kan varenda replik utantill. Benjamin Syrsa harklar sig på exakt samma sekund som vi funderar på om den där inslagna boken blir en bra julklapp till pappa eller om vi borde ha köpt något helt annat. Vi har sett den där fjäderlösa fågeln hacka i trädstammen minst tjugofem gånger nu. Vi vet precis när tjuren Ferdinand sätter sig på humlan, och vi vet hur ljuset faller genom fönstret i vardagsrummet just då. Ändå sitter vi där i soffan, med en halväten paradisask på armstödet och sockor som sakta glider av fötterna, och tittar som om det vore premiär.

Det är egentligen ett märkligt beteende. Under resten av året jagar vi ständigt nya serier, läser recensioner för att hitta det allra senaste och bläddrar förbi allt vi redan sett en gång. Men så slår december till. Plötsligt vill vi inte ha överraskningar. Vi vill veta exakt vad som händer runt nästa hörn.

Tryggheten i att veta hur det slutar

Att sätta på en film man sett tio gånger tidigare handlar sällan om handlingen i sig. Det handlar om nervsystemet. December är en månad fylld av logistik, julbord som ska bokas, inköpslistor som ska bockas av och tidtabeller som ska passas på tågstationer och flygplatser. När vi väl sjunker ner framför skärmen orkar hjärnan inte med spänning. Vi vill inte sitta på nålar och undra om huvudpersonen överlever eller om relationen spricker.

När vi tittar på Kan du vissla Johanna eller Tomten är far till alla barnen vet vi exakt när skratten kommer och när det blir sentimentalt. Det finns en djup vila i den förutsägbarheten. Det är samma mekanism som gör att vi plockar fram det trasiga julpyntet som vägrar dö år efter år istället för att köpa ett helt nytt, färgkoordinerat set i butiken. Det gamla och välbekanta kräver ingenting av oss. Det bara finns där och håller oss sällskap medan kaffet i koppen kallnar.

En tidsmaskin till tidigare jular

De återkommande berättelserna fungerar också som ankare bakåt i tiden. När vi hör den där specifika melodin i Karl-Bertil Jonssons julafton eller ser snön falla i The Holiday förflyttas vi inte bara till berättelsens värld, utan till alla de tidigare rum där vi sett samma scener. Vi minns hur vardagsrummet såg ut i lägenheten vi bodde i för tio år sedan. Vi minns vem som satt i fåtöljen bredvid oss då, och vilka samtal som pågick i köket i bakgrunden.

Det är lätt att förstå varför december kändes som ett helt år när man var liten, för då byggdes alla dessa mönster upp för allra första gången. Varje sändning var en händelse av enorm betydelse. När vi som vuxna återvänder till samma tablå återskapar vi en liten flisa av det där tidlösa tillståndet. Berättelserna blir en fast punkt i en tillvaro som annars rör sig lite för snabbt. Människor flyttar, åldras och byter jobb, men Kevin McCallister är alltid åtta år gammal och glöms alltid bort på vinden i Chicago.

Det gemensamma språket kring soffbordet

Sedan finns den rent sociala aspekten. Julens filmer och program är ett av de sista kvarvarande exemplen på genuint lägereldstittande. I en tid där alla har varsin skärm, egna algoritmer och separata hörlurar är julen det enda tillfället då flera generationer faktiskt samlas framför samma bildruta utan att bråka om fjärrkontrollen.

Vi skrattar åt samma repliker som vi citerat sedan nittiotalet. Mormor suckar på samma ställe som hon alltid gjort, och någon i familjen passar på att smussla fram några roliga julklappar som gömts bakom fåtöljen. Berättelserna fungerar som ett gemensamt språk där ingen behöver förklara premissen. Vi behöver inte berätta för tonåringen vem Askungen är eller varför tjuren hellre luktar på blommor än stångas på arenan i Madrid. Alla i rummet delar samma referensram, och det skapar en tyst, kravlös gemenskap som är svår att uppnå på andra sätt.

Vilan från valfrihetens tyranni

Streamingplattformarna erbjuder miljontals timmar av underhållning med ett knapptryck. Just denna oändliga valfrihet är ofta mer uttröttande än avkopplande. Hur många kvällar har vi inte spenderat fyrtio minuter bara på att bläddra genom menyer, titta på trailers och läsa korta sammanfattningar, för att sedan ge upp och stänga av?

Julens traditioner befriar oss från det valet. Vi behöver inte bestämma oss för om vi är på humör för ett franskt drama, en mörk kriminalserie eller en actionrulle. Valet är redan gjort av traditionen, av tablån eller av den där repiga dvd-skivan som någon letat fram ur garderoben. När vi letar efter en genomtänkt julklapp till barn i vår närhet väljer vi ofta saker som vi själva älskade i samma ålder, just för att vi vet att det enkla och beprövade fungerar. På samma sätt fungerar vårt eget tv-tittande i december. Vi lämnar över kontrollen och låter berättelsen vi redan kan utantill vagga oss genom ännu en lång eftermiddag medan mörkret lägger sig utanför fönsterrutan.