Varför vi alla förvandlas till barn igen på julafton

Min fyrtiofemårige bror står framför det öppna kylskåpet och petar på skinkspadet med pekfingret, precis som han gjorde 1994. Ljuset från den lilla glödlampan i kylens tak lyser upp en burk rödbetssallad och en halv senapsburk från förra året. Vid köksön diskuterar vi vad som egentligen blev årets julklapp till mamma medan doften av kryddpeppar, apelsinskal och varm glögg fyller luften. Han har bolån, två tonåringar och leder budgetmöten varje vecka på ett ingenjörskontor. Ändå tog det knappt fyra minuter från det att han klev över tröskeln till föräldrahemmet tills den vuxna fasaden krackelerade fullständigt.

Det är något med lukten i hallen, ljudet av ytterdörren som slår igen och synen av de gamla tofflorna under trappan som monterar ner årtionden av mognad. Vinterjackorna hängs på samma rangliga träkrokar som förr, och vi trängs vid spegeln precis som när vi var tolv. Våra vuxna steg, som till vardags bär oss genom matbutiker, pendeltåg och styrelserum, ersätts av ett rastlöst smygande. Vi öppnar plåtburkar utan att fråga, rotar efter mördegskakor i skafferiet och sätter oss på köksbänken med benen dinglande över det knäppande elementet. Ingen ber om lov. Ingen tar det formella ansvaret förrän någon äldre i huset höjer rösten och påpekar att potatisen inte skalar sig själv.

Syskonhierarkin som vaknar till liv

Det mest slående är hur blixtsnabbt den gamla maktbalansen mellan syskon återuppstår. Vi kan vara chefer, rådgivare eller mellanchefer under årets övriga dagar, men runt klockan två på julafton bråkar vi plötsligt om vem som har bäst sikt mot tv-skärmen. Den äldste tar automatiskt kommandot över fjärrkontrollen med en självklarhet som inte ifrågasatts sedan nittiotalet. Mellanbarnet suckar dramatiskt, slänger sig i fåtöljen och yngsta syskonet sätter sig demonstrativt på den slitna ryamattan med ryggen mot soffkanten och armarna i kors.

Vi minns hur det var förr, när december kändes som ett helt år och varje enskild minut fram till klockan tre var en ren uthållighetsprövning. Nu är vi vuxna och vet att tiden går alldeles för fort, men känslan i magen när signaturen till Kalle Anka tonar ut ur högtalarna är kusligt bekant. Vi sitter tysta under de gamla tecknade inslagen. Inte för att vi inte kan replikerna utantill, utan för att regeln i rummet alltid har varit total koncentration. Den som råkar ställa en fråga under Ferdinand blir hyschad av tre generationer samtidigt. Pappa sover traditionsenligt i hörnet av soffan redan innan Robin Hood har börjat, och ingen vågar väcka honom förrän glöggpannan åker fram igen.

Pakethögen och den otåliga väntan

När sillen, köttbullarna och Janssons frestelse är uppätna och disken står travad i backar ute på altanen inträder en märklig rastlöshet. Vi försöker konversera om ränteläget, renoveringar, bilbesiktningar och pensionsfonder över kaffet, men blickarna dras oundvikligen mot hörnet där granen står. Det spelar ingen roll att vi har köpt våra egna vinterjackor, tecknat försäkringar och betalat våra egna fakturor i årtionden. Synen av papper, mönstrade band och lack väcker samma primitiva nyfikenhet som när vi var sju.

Vem har slagit in det där enorma, mjuka paketet längst bak? Vem lyckades hitta rätt julklapp till morfar och farfar i år? När utdelningen väl startar raseras all värdighet. Vuxna människor i nystrukna skjortor och festklänningar sätter sig platt på parketten bland drivor av krusat presentsnöre och prasslande silkespapper. Vi vänder och vrider på paketen, skakar försiktigt på kartongerna och gissar innehållet med samma ogenerade iver som barnen bredvid oss. Någon river upp ett hörn för att tjuvtitta på färgen, och genast ropar någon annan att det är fusk.

Minnen som sitter fast i tingen

När kvällen lider mot sitt slut och de färgade papperen knölats ner i stora svarta sopsäckar förändras stämningen i huset. Sorlet dämpas och kaffekopparna byts ut mot vattenglas. Vi tittar upp mot granens barrande grenar där det trasiga julpyntet som vägrar dö hänger kvar på exakt samma plats som det gjort i trettio år. Den kantstötta porslinstomten utan luva och den skeva garntomten från syslöjden i trean bär på minnen som inga samtal i världen kan återskapa på egen hand. De hänger där bredvid de glittriga kulorna och påminner oss om alla jular som passerat i just det här rummet.

Klockan elva står vi återigen i köket och äter kall prinskorv och överbliven vörtbrödsskiva direkt ur en plastburk med fingrarna. Ingen bryr sig om assietter, servetter eller bordsskick. Samtalstonen har sänkts, benen vilar på det repiga soffbordet och vi lyssnar på vinden som tar i mot takkuporna. För några timmar har vi fått kliva ur rollen som projektledare för våra egna vuxna liv och bara vila i att vara någons barn igen.