Varför en julgran aldrig någonsin blir helt rak

– Skruva ett halvt varv till på den mot bokhyllan! ropar min sambo från soffhörnet och kisar med ena ögat som en självutnämnd lantmätare.

Jag ligger raklång på mage under två och en halv meter kungsgran, har klibbig kåda i luggen och kämpar mot en mörkgrön plastfot från förra seklet. Man skulle kunna tro att jakten på klappar och stressen att hitta bra julklappstips i sista minuten var helgens största prövning, men det är alltid det här mekaniska haveriet den tjugotredje december som knäcker familjefriden på riktigt.

Det börjar alltid likadant ute på den provisoriska granmarknaden bakom bensinstationen klockan sjutton en regnig torsdag. Där står man i snöblask och synar barrträd med samma analytiska skärpa som en diamantexpert i Antwerpen. Man lyfter stammen, snurrar trädet ett kvarts varv, backar tre meter ut i slasket och nickar nöjt. Den ser rak ut. Försäljaren med frusna fingrar och röd nos svär på att den är huggen direkt ur en sagobok. Men så fort granen passerar vår tröskel och befrias från sitt vita nätstrumpa händer något oförklarligt med fysikens lagar.

Väl inne i vardagsrummet förvandlas det stolta skogsträdet till ett botaniskt frågetecken. Stammen visar sig ha en subtil kurva som var helt osynlig utomhus i skenet från natriumlamporna. Dessutom är nederdelen kapad i en vinkel som bäst kan beskrivas som ett hantverksmässigt rop på hjälp. Det är nu den stora ingenjörskonsten måste utföras på ett nyskurat parkettgolv.

Julgransfoten är av den klassiska sorten med fyra vingmuttrar i gjutjärn. Konstruktionen bygger på en teoretisk princip om jämn spänning, men i praktiken fungerar den som en ren slumpgenerator. Drar man åt den östra skruven skjuter toppen iväg tjugofem centimeter västerut och hotar att välta bokhyllans samling av finporslin. Lättar man på den norra skruven rasar hela arrangemanget framåt med ett tungt duns som får katten att fly fältet och det iskalla vattnet i behållaren att skvalpa rakt över den vita ullmattan.

Barnen sitter på mattan med pepparkakor i högsta hugg och hejar glatt på spektaklet. De har redan spanat in pakethögen i hallen och diskuterar högljutt vilka julklappar till barn som kan tänkas dölja sig under tejpen, helt ovetande om att granen framför dem lutar i en vinkel som hade fått lutande tornet i Pisa att verka spikrakt.

– Håll den där! flämtar jag från golvnivå med ena kinden pressad mot en gren. Ser den rak ut nu?

– Om du lutar huvudet lite åt höger och blundar med vänster öga så är den nästan lodrät, lyder det uppmuntrande svaret från soffan.

Att justera en julgran handlar i slutändan sällan om millimeterprecision, utan om mental utmattning och kompromissvilja. Efter fyrtiofem minuter under grenverket har mina knän domnat bort fullständigt. Barr har letat sig in under tröjan, ner i strumporna och in i klockarmbandet. Vattnet i plastkoppen har fyllts med barrrester och små färgflagor. När trädet för fjärde gången börjar svaja hotfullt mot tevebänken börjar man förstå tanken bakom att helt enkelt låta julklapparna flytta bort från granen och lägga dem i en trygg hög på matsalsbordet istället.

Till slut hämtar jag verktygslådan. Det här kräver okonventionella metoder. Fram åker en träkil från en gammal bokhylla, en tumstock och en rulle silvertejp som jag i smyg hoppas inte ska synas när ljusslingan väl kommer på plats. Ett professionellt laserinstrument hade förmodligen varit en genial julklapp till pappa i det här hushållet, men ikväll får en ihopvikt kartongbit under fotens ena sida agera nödlösning.

– Hur ser det ut nu då? frågar jag och torkar svetten ur pannan med en kådig underarm.

– Den har personlighet, säger sambon milt. Men om vi hänger de tyngsta glaskulorna längst bak mot väggen kanske den rätar upp sig av sin egen vikt?

Det är ren desperation, men vi gör ett försök. Vi lastar på de tyngsta arvegodsen och de massiva kulorna på baksidan, medan framsidan dekoreras med fjäderlätta halmbockar och tunt glitter. Trädet ger ifrån sig ett svagt knakande ljud under belastningen, men det står kvar. Tyngdlagen har tillfälligt förhandlats bort.

Klockan närmar sig tjugotvå när vi äntligen sätter i kontakten till ljusslingan och släcker taklampan. I det varma, dämpade skenet från de små lamporna syns inte längre den där lutningen på tolv grader mot altandörren. Den ser faktiskt riktigt ståtlig ut, som om den bara bugar sig lite artigt inför helgen. Vi sätter oss i soffan med barr över hela byxbenen och lovar varandra att nästa år köper vi definitivt en plastgran. Men det säger vi ju varje december.