Varför december kändes som ett helt år när man var liten

Den första december 1993 vaknade jag klockan fem på morgonen av att elementet under fönstret klickade rytmiskt i takt med att kylan kröp på utifrån. Jag smög ut i köket på kalla furutiljor för att öppna den första luckan i pappkalendern med glitterkant, helt övertygad om att vägen fram till årets alla efterlängtade julklappar till barn under granen var en ocean av tid som knappt gick att överblicka. Det var tjugofyra dagar, men i en sjuårings huvud var det en hel epok.

Tid är som bekant relativ, men när man är liten är den dessutom elastisk. Ett år utgör en sjundedel eller en åttondel av hela ens samlade existens, vilket gör varje enskild vecka till en massiv tidsrymd. När vuxna suckade över att december rusade förbi i ett virrvarr av kvitton, inköpslistor och glöggmingel, satt vi på golvet i vardagsrummet och upplevde att sekundvisaren på vägguret faktiskt backade ibland.

Kalenderns tjugofyra evigheter

I skolan kändes dagarna mellan första advent och lucia som ett maratonlopp i slowmotion. Kapprummet luktade blöt bävernylon, smält snö och fuktiga vantar som torkade över elementen med ett svagt pysande ljud. Vi klippte snöstjärnor av vitt silkespapper, vek smällkarameller av rött glanspapper och klistrade bomull på tomteluvor som ritats med trubbiga färgpennor.

Varje morgon samlades klassen för att lyssna på ett kapitel ur en högläsningsbok och tända ett stearinljus i en mossbelupen ljusstake. Det fanns ingen hets i det rummet. Vi hade ingen aning om stressen bakom fasaderna, utan levde fullt ut i den långsamma förberedelsen. Man hann fundera i timmar över hur paket slogs in, veks i hörnen och tejpades, en process som senare ledde fram till julklappspapperets korta och märkliga liv på julaftonskvällen när allt revs upp på några sekunder.

Att öppna en lucka per morgon krävde ett tålamod som moderna skärmar för länge sedan raderat ut. Man fick nöja sig med en liten tryckt bild av en kälke, en halmbock eller en domherre på en gren bakom den tunna kartongen. Ingen chokladbit, ingen leksak. Ändå bar varje lucka på en tyngd, en bekräftelse på att ett helt dygn passerat och att man flyttat sig en millimeter närmare det stora målet.

Lukten av clementinskal på elementet

Hemma i radhuset förändrades doftlandskapet gradvis under månadens gång. Min mamma ställde fram skålar med clementiner vars skal vi lade direkt på de heta radiatorerna för att sprida en frän, söt oljedoft i hela hallen. I ugnen gräddades mjuk pepparkaka med lingonsylt och kryddnejlika, och i skafferiet stod plåtburkar med mördegskakor som man absolut inte fick röra före den tjugotredje.

Det fanns också hemligheter i luften. Garderober som plötsligt var låsta, eller åtminstone förbjudna zoner, där prasslande papperskassar gömts bakom tjocka vinterjackor och regnställ. Jag minns hur jag och min bror tillbringade en hel eftermiddag med att rita en egen teckning och slå in en mycket hemmagjord julklapp till pappa, bestående av en målad sten från trädgården och tre meter maskeringstejp. Den processen tog en halv evighet och krävde djup koncentration vid köksbordet medan skymningen föll redan klockan tre på eftermiddagen.

Mörkret utanför förstärkte känslan av att tiden stod stilla. Gatlyktorna tändes tidigt och lyste upp den smutsiga snövallen vid trottoarkanten med ett orange sken. Eftersom dagarna var så korta utomhus kändes kvällarna inomhus dubbelt så långa. Man hann bygga lego, läsa serietidningar tre gånger om och lyssna på samma kassettband med julsånger tills bandet blev skrynkligt i bandspelaren.

Förmiddagen som vägrade ta slut

Kulmen på denna utdragna tidstortering var förstås själva julafton. Att vakna klockan sex på morgonen den tjugofjärde december och inse att det fortfarande var nio timmar kvar till Kalle Anka och hans vänner var nästan outhärdligt. De nio timmarna innehöll mer tomrum än en hel vanlig skolvecka.

Frukosten bestod av risgrynsgröt med kanel och en mandel som ingen egentligen orkade leta efter. Sedan började väntan. Vuxna rörde sig runt i köket med skinkspad, rödkål och prinskorvar som stektes i gjutjärnspanna på låg värme. TV:n visade gamla tecknade filmer eller någon långsam julmorgonssändning där programledarna drack kaffe ur keramikmuggar och pratade med låga röster. Klockan tio var man rastlös, klockan elva var man uttråkad, och klockan tolv hade man hunnit inspektera varje enskilt paket under granen minst tjugo gånger för att försöka gissa innehållet utifrån vikt och skakljud.

När eftermiddagen äntligen övergick i kväll och utdelningen satte igång, inträffade den märkliga förskjutningen där all den uppdämda tiden plötsligt försvann i ett rasande tempo. Känslan när det sista paketet öppnats och vardagsrummet tystnade var alltid lite förvirrande. Man satt där mitt i ett hav av presentsnören och instruktionsböcker och undrade vart hela den långa månaden egentligen tog vägen just i det ögonblick den nådde sitt slut.

Idag passerar december som en vindpust mellan två deadlines, en handfull mataffärsbesök och några snabba tågbyten. Men minnet av den där kalla decembermorgonen 1993, när en hel dag rymde en ocean av detaljer och en adventskalender var det viktigaste som fanns, sitter fortfarande kvar i kroppen som en påminnelse om att tid en gång var något man hade alldeles för mycket av.