Vad gör egentligen en film till en riktig julfilm?

Bruce Willis kryper barfota genom en ventilationskanal i Los Angeles medan en tysk rånare med välskräddad kostym hotar en hel skyskrapa. Här sitter vi varje december och debatterar huruvida detta är den ultimata högtidsrullen eller bara ren och skär action i tomteluva, samtidigt som vi spanar efter roliga julklappar med ena ögat på skärmen. Debatten om Nakatomi Plaza har blivit lika mycket av en jultradition som kalle anka och brända mandlar. Men varför envisas vi med att kalla vissa filmer för julfilmer medan andra, med betydligt mer snö, helt faller ur minnet?

Termometerkriteriet och kalenderfällan

Det enklaste sättet att definiera genren har länge varit den rena tidsmarkören. Utspelar sig handlingen mellan första advent och nyårsafton? Finns det en gran i bakgrunden när hjälten laddar sitt vapen eller när två främlingar krockar i en snödriva på Manhattan? Om svaret är ja hävdar entusiasterna ofta att saken är klar.

Men kalenderargumentet har allvarliga luckor. Om vi accepterar att enbart datumet avgör saken måste vi också klassa Batman Returns som en självklar högtidsklassiker. Pingvinen terroriserar Gotham mitt under stadens officiella julgransceremoni, och Max Schreck delar ut klappar till stadens elit. Ändå är det få som samlar hela släkten i soffan efter lutfisken för att titta på muterade kloakmonster. Samma sak gäller Lethal Weapon, där den allra första scenen ackompanjeras av Jingle Bell Rock, och Iron Man 3, där Tony Stark testar nya robotdräkter till tonerna av funkig julmusik. Att sätta en tomteluva på en handling gör den inte automatiskt till ett julmirakel, lika lite som en röd rosett förvandlar en faktura till en gåva.

När handlingen inte fungerar utan högtiden

Ett betydligt starkare motargument bygger på narrativ nödvändighet. Frågan vi måste ställa oss är enkel: vad händer om vi flyttar filmens handling till en regnig tisdag i september? Om ingenting i grundberättelsen faller samman är det ingen julfilm. Det är bara en film som råkar ha julpapper i bakgrunden.

Ta Ensam hemma som exempel. Hela premissen bygger på att familjen McCallister stressar ihjäl sig inför en transatlantisk semesterresa, vilket bara händer under julhelgen. Skurkarna rånar hus just för att folk reser bort över jul. Kevin tvingas konfrontera sin rädsla i en tom kyrka medan en gosskör övar julsånger. Om du flyttar handlingen till midsommar tappar filmen hela sin själ. Detsamma gäller Livet är underbart från 1946. George Baileys existentiella kris når sin absoluta kulmen på självaste julafton, när kontrasten mellan samhällets förväntade glädje och hans egen personliga ruin blir outhärdlig. Här är högtiden en aktiv drivkraft i intrigen, vilket för tankarna till historien bakom färgerna vi tar för givna och hur djupt dessa symboler sitter i vårt kollektiva berättande.

Den känslomässiga förvandlingen

Julen i filmens värld bär nästan alltid på ett specifikt tematiskt bagage: försoning, generositet och återförening. Den klassiska Dickens-strukturen från En julsaga spökar i bakgrunden i nästan varje godkänd rulle. Någon är cynisk, ensam eller girig. Under filmens gång tvingas karaktären inse att relationer väger tyngre än pengar eller prestige.

Det är därför Ett päron till farsa firar jul fungerar så oerhört väl trots all slapstick och exploderande avlopp. Clark Griswolds desperata jakt på den perfekta familjehögtiden är smärtsamt igenkännbar. Vi sitter där och ser honom trassla in sig i ljusslingor och jaga en försvunnen bonuscheck, och under all fars finns en genuin längtan efter gemenskap. Det påminner en hel del om jakten på en klockren julklapp till pojkvän eller pappa, där ambitionen ofta är skyhög medan utförandet slutar i lätt kaos. När Clarks hus till slut glänser med tjugofem tusen italienska importlampor förstår vi exakt varför han gör det.

Gränsfallen som vägrar ge med sig

De mest intressanta diskussionerna uppstår dock kring filmerna som balanserar precis på kanten. Ta Gremlins från 1984. Den lille mogwaien Gizmo ges bort som en julklapp av en pappa som desperat letat efter något unikt i en antikbutik i Chinatown. Småmonstren förstör sedan en hel småstad genom att sjunga falska julsånger utanför dörren och sabotera juldekorationer. Filmen är i praktiken en becksvart parodi på den amerikanska idyllen, men den andas december i varje enskild scen, precis som det trasiga julpyntet som vägrar dö i våra egna förråd.

Eller titta på The Nightmare Before Christmas, där Jack Skellington kidnappar jultomten i ett missriktat försök att sprida glädje. Är det en halloweenfilm eller en julfilm? Svaret är förmodligen att den fungerar som en perfekt bro mellan två helt olika stämningar. Den utforskar julens mekanismer utifrån, genom någon som inte förstår konceptet med snöflingor och paketinslagning men ändå grips av förundran.

I slutändan handlar gränsdragningen sällan om manusets exakta datumangivelser. En film blir en julfilm först när vi som tittar bestämmer oss för att den hör hemma i decembermörkret. Om en hårdkokt polis i Los Angeles som överlistar skurkar till tonerna av Run-D.M.C. ger oss samma varma känsla i bröstet som en stop motion-animerad tomteverkstad, då har filmen klarat det enda test som faktiskt spelar någon roll.