Timtals med osynligt slit inför julen

Kindbenet vilar mot den kalla ekparketten under tresitssoffan i vardagsrummet. Här nere råder ett eget mikroklimat bestående av grå luddansamlingar, ett intorkat klyftskal från en clementin och en försvunnen legobit. Egentligen borde vi sitta i fåtöljen och slå in årets julklappar till barnen med glögg inom räckhåll. Istället ligger vi raklånga på magen med dammsugarröret utsträckt som en lans och försöker fiska fram det som inte synts sedan förra årets tjugondag Knut. Det är julstädning på djupet, den sorten som kräver akrobatik, pannlampa och en oväntat stark rygg.

Det märkliga med julstädningen är proportionerna mellan insats och synlighet. Ingen gäst kommer att kliva över tröskeln den tjugofjärde, hänga av sig kappan och utbrista: ”Gud så fantastiskt rena gummilisterna i ert kylskåp är!” Ingen lyfter på locket till tvättkorgen för att beundra doften av ättika och bikarbonat. Ändå står vi där, klockan tjugotvå på kvällen, beväpnade med en gammal tandborste och skrubbar fettfläckar bakom spisen som om själva julefriden hängde på ugnsluckans genomskinlighet.

Det fortsätter i kökslådorna. Vi lyfter ur plastinsatsen till besticklådan, den där grå formgjutna brickan som suttit fastkilad sedan i somras. Under den döljer sig ett eget litet museum av vardagsslump: tre knäckebrödssmulor, ett ärgat gem, en torkad ärta och ett hårstrå. Det tar tjugo minuter att diska ur facken, torka botten av trälådan och sortera tillbaka gafflarna i spikraka rader. Ingen människa kommer att öppna den lådan under julafton och tänka att här bor en person med ordning på sitt liv. Men vetskapen om att det är rent under skedarna skänker en märklig, nästan manisk tillfredsställelse.

Vi gör det varje år, ofta under en helt vanlig tisdagskväll i december när kroppen egentligen skriker efter sömn. Vi torkar ovanpå köksskåpen där en klibbig hinna av stekos och damm har bildat en ogenomtränglig massa sedan förra vintern. Vi drar fram kylskåpet och möts av den där svarta kompressorn på baksidan som vibrerar ilsket medan vi försöker lirka bort dammråttor stora som smågnagare. Dessutom ska frysen frostas av. Man hackar med smörknivar i plast mot kompakta isblock som bildats runt fryslådorna och hittar en påse oidentifierade bär från 2021 i botten. Varför gör vi det just nu? Tomten kommer inte att inspektera baksidan av vitvarorna. Släkten kommer att sitta i soffan med blicken stadigt fäst vid tv-rutan. Men i bakhuvudet maler en envis övertygelse om att julstämningen inte kan infinna sig om det finns smuts som vi vet om, även om den är gömd bakom tio centimeter massivt trä.

Sedan har vi elementen. De där gamla sektionselementen i gjutjärn eller plåt med smala spalter där luften cirkulerar. Att rengöra dem är en övning i tålamod som gränsar till självplågeri. Man tar en fuktig trasa, lindar den runt en smörkniv eller en grillpinne och för den metodiskt upp och ner genom varje enskild skåra. Resultatet blir en samling gråa rullar på golvet och kramp i underarmen. Ingen ser skillnad. Värmen blir marginellt bättre, men inte så att någon vid middagsbordet kommer att tacka för den förbättrade konvektionen.

I badrummet är det samma visa. Golvbrunnen i duschen ska rensas från tvålrester och gammalt hår. Man drar på sig gula gummihandskar, håller andan och lyfter på silen i metall. Det är en ritual som inte har någonting med saffransdoft eller tindrande barnaögon att göra, men som ändå har blivit en obligatorisk del av förberedelserna. Kakelfogarna skrubbas med ättika tills fingrarna vitnar och doften av surt konserveringsmedel lägger sig som en dimma över hela våningen.

I hallen kulminerar vansinnet. Vi rensar bort trettiofem par udda vantar, trasiga reflexer och grusiga kängor för att ge plats åt gästernas ytterkläder. Allt som inte får plats stuvas in i garderober som stängs med våld. Det är i de här garderoberna vi brukar gömma sådant vi köpt i smyg, som en efterlängtad julklapp till mamma eller en hemlig kartong med extra julljus. Garderobsdörren buktar betänkligt. Om någon av misstag råkar öppna den under glöggminglet riskerar ett jordskred av dunjackor och vantar att begrava halva tamburen. Men så länge dörren förblir stängd råder skenbar ordning.

Under processens gång inträffar också det oundvikliga kaoset där saxar, snören och rengöringsmedel försvinner spårlöst mellan två andetag, precis på samma sätt som sakerna som alltid försvinner när man som bäst behöver dem. Man lägger ifrån sig mikrofiberduken på diskbänken, vänder sig om för att spraya fönsterputs, och plötsligt är duken borta. Tjugo minuter senare hittar man den i badrumsskåpet bredvid topsen. Man börjar ifrågasätta sitt eget förstånd.

Det finns något djupt tragikomiskt i att lägga timmar på att torka av dörrkarmarnas ovansidor och listerna ovanför fönstren. Man balanserar på en ranglig kökspall med dammtrasa i högsta hugg och ser det tunna lagret av grått stoft försvinna. Det tar fem sekunder per dörr, men i en hel bostad rinner minuterna iväg. Det är osynligt arbete i sin renaste form. Det ger inga stilpoäng, det genererar inga vackra bilder och det gör inte köttbullarna godare.

När julafton väl rullar in och de första gästerna kliver in genom dörren, bärande på kassar och blöta paraplyer, dröjer det ungefär fyra minuter innan hallgolvet återigen är täckt av grått slaskvatten och grus från uppfarten. Någon ställer en glöggmugg på ett nydammat bord så att det blir en klibbig ring. Ett barn tappar en pepparkaka som omedelbart trampas ner i den nyskurade mattan. Man ser det hända i slow motion, känner en kort sekund av uppgivenhet skölja över sig, men låter axlarna sjunka. Det doftar granbarr, hyacint och såpa. Det får duga.