Sakerna som alltid försvinner samma sekund som julklappspapperet rullas ut

Det finns ingen etablerad naturlag som förklarar vart en helt ny rulle frystejp eller genomskinlig kontorstejp tar vägen mellan klockan 21.45 och 22.10 kvällen före julafton. Ändå står vi där varje år med ett hörn av blankt papper hårt pressat mot en kartongkant med vänster tumme, medan högerhanden famlar i blindo över köksbordet efter det som alldeles nyss låg precis bredvid en tänkt julklapp till pappa. Bordet är fullt, golvet är fullt, och tejpen är puts väck.

Det är ett återkommande fenomen. Så fort man bestämmer sig för att beta av högen med paket förvandlas hemmet till en plats där vanliga fysiska föremål upphör att lyda rumstidens regler. De försvinner inte till andra rum; de försvinner ur tillvaron medan vi sitter kvar på samma stol med benen i kors på det kalla parkettgolvet. Man vänder inte ens ryggen till i mer än tre sekunder för att hämta ett glas vatten innan arbetsytan omformats helt.

När vi granskar haveriet i efterhand är det alltid samma föremål som väljer att gå under jorden precis när de behövs som mest:

• Den bra saxen. Den med orange handtag som faktiskt skär genom kraftigt papper utan att tugga det till en trasa. Den ersätts inom tre minuter av en slö nagelsax eller en kökssax som doftar svagt av purjolök.
• Tejprullen med synlig ände. Om rullen mot förmodan ligger kvar på bordet har den förvandlats till en slät plastcylinder där ingen mänsklig nagel kan hitta skarven, oavsett hur intensivt man skrapar i motljuset från kökslampan.
• Klisteretiketterna. Hela arket med tryckta tomtar och rader för namn är spårlöst borta tills man råkar sätta sig på det i soffan två timmar senare eller hittar det fastklistrat under en kartong.
• Krullsnöret i rätt färg. Det röda och guldfärgade är slut efter två paket. Kvar finns två meter mintgrönt presentsnöre från 2016 och en bit grovt jutesnöre som mest fäller stickigt skräp över hela vaxduken.
• Den fungerande tuschpennan. De tre pennor som ligger framme visar sig vara två intorkade överstrykningspennor från ett hemmakontor och en blyertspenna utan spets.

Saxens försvinnande är kanske det mest provocerande. Man lägger ifrån sig den på en plan yta. Man viker ett hörn på ett paket. Man sträcker ut handen utan att flytta blicken. Ytan är tom. Försöker man då tillämpa konsten att förvandla enkelt papper till något som ser representabelt ut slutar det oftast med att man river av arket mot bordskanten med varierande framgång. Snittet blir snett, papperet spricker på mitten och man tvingas skarva med en extra bit som inte alls matchar mönstret. Har man otur försöker man glida med saxen genom papperet i en enda elegant rörelse, bara för att se bladet hugga fast efter fem centimeter och riva upp en sick-sack-formad krater genom hela tomtemotivet.

Sedan har vi problemet med tejpen. När man väl lokaliserat rullen och lyckats karva upp en fungerande ände med tumnageln visar det sig att tejpen klyver sig på längden. En tunn plasttråd rullar av medan resten sitter stenhårt fast mot spolen. Man drar, svär tyst för att inte väcka resten av huset, och river av en bit som genast krullar ihop sig till en statisk boll och fastnar på pekfingrets baksida. När den väl sitter på paketet har den samlat upp tre kattstrån, en bit granbarr och lite ludd från en yllekofta.

Sedan har vi problemet med märkningen. Vi köper etiketter i god tid. Vi lägger dem i en särskild låda i hallen för att veta exakt var de finns. När lådan öppnas den tjugotredje december klockan 22.30 innehåller den tre gamla nyckelringar, ett kvitto från en biltvätt och en halv karta halstabletter från februari, men inga tomtar. Resultatet blir att man skriver direkt på omslagspapperet med en bläckpenna som kräver att man trycker så hårt att det går hål i kartongen under, varpå man råkar rita ett streck rakt över den nyss inslagna boken.

Det är här förväxlingarna uppstår. När man packar in roliga julklappar till släktens julklappsspel är det avgörande att veta vilket paket som innehåller vad, men utan etiketter övergår hela processen i en gissningslek. Ett mjukt paket känns som en tröja tills man inser att det var den stickade grytlappen, och plötsligt har fel person fått fel paket i den mentala logistikplanen. Man skakar på paketen och försöker minnas om det dova skramlet kommer från en kaffekvarn eller en sällskapsspelstärning.

Parallellt med att nödvändiga verktyg försvinner uppstår ett annat mysterium: saker som ingen har bett om dyker plötsligt upp mitt i röran. Mitt bland rullarna ligger en skruvmejsel av modell mindre, en ensam pepparkaka som är mjuk i mitten, ett gammalt garantibevis för en brödrost och locket till en termos som ingen i hushållet känner igen. De tar upp den yta där tejphållaren borde stått.

Det hela kulminerar runt midnatt. Ryggen värker efter fyra timmars hukande över vardagsrumsbordet. Knäna knakar när man försöker räta på sig för att hämta mer papper från hallen. Golvet är täckt av remsor, avklippta snörstumpar och det där tunna cellofanlagret som omger varje ny rulle, en påminnelse om julklappspapperets korta och märkliga liv från butikshylla till sopkorg. Det sista paketet är inslaget med hjälp av tre små bitar svart eltejp som hämtats i verktygslådan i källaren eftersom kontorstejpen fortfarande befinner sig i en annan dimension.

När man till sist reser sig för att bära bort de färdiga paketen till granen och lyfter på den allra största kartongen ligger de där. Saxen med orange handtag, två rullar tejp och ett helt orört ark med etiketter. De har legat där hela tiden, exakt fyra centimeter under höger underarm.