Paketet på köksbordet som jag vägrar släppa taget om
Det glansiga röda papperet sitter redan perfekt runt kanterna och den lilla etiketten med ett snirkligt förnamn är fasttejpad. Ändå står jag lutad över köksbordet med saxen i handen och känner hur moralen krackelerar. Det var meningen att jag bara skulle leta efter praktiska julklappar till köket och bocka av en person på listan, men resultatet blev alldeles för bra för mitt eget bästa.
Problemet uppstod för tre dagar sedan. Jag hittade en tung, emaljerad gjutjärnsgryta i en djup skogsgrön nyans. Den typen av gryta som inte bara lagar långkok utan som skänker ett slags existentiell tyngd åt hela spisen. I butiken tänkte jag stolt att detta var ett geni-drag. Mottagaren skulle bli rörd till tårar, släkten skulle applådera min fingertoppskänsla och jag skulle inta positionen som julens mest generösa själ.
Sedan bar jag hem kartongen. Jag packade upp den i smyg på diskbänken bara för att kontrollera att emaljen inte var naggad. Jag lyfte på det tunga locket. Jag kände på knoppen i mässing. Jag ställde den på min egen induktionshäll bara för att se hur den tog sig ut mot kaklet. Den passade förskräckligt bra. Den såg ut som om den hade bott i mitt kök i generationer.
Den inre advokaten vaknar till liv
Det är i det ögonblicket som den inre förhandlaren kliver in på banan. Man börjar bygga upp ett juridiskt försvar för att begå ett rent julklappsbedrägeri. Först kommer omsorgsargumentet: förstår mottagaren verkligen hur man hanterar gjutjärn? Kommer den här pärlan att diskas med diskmedel, skrapas med stålull och sedan lämnas fuktig i ett mörkt skåp för att rosta sönder? Tanken på att min skogsgröna drömgryta skulle misshandlas med metallredskap skapar ett fysiskt obehag i bröstkorgen.
Här hemma skulle den däremot bli älskad. Jag skulle smörja in kanterna med neutral olja. Jag skulle torka den med linnehanddukar och laga boeuf bourguignon med färska örter från fönsterbrädan varje söndag hela vintern. Att ge bort den känns plötsligt som att lämna bort en hundvalp till någon som inte har tid att gå ut i regnet.
Det är lätt att tappa fotfästet när julstressen drabbar en och man försöker hantera december och all dess hets med bibehållen värdighet. Man vill vara storsint, men girigheten är förvånansvärt uppfinningsrik när man hittar en pryl som träffar ens egna svagheter mitt i prick.
Plan B, C och den moraliska kollapsen
Klockan elva på kvällen börjar jag leta efter reservplaner på nätet. Går det att snabbt klicka hem roliga julklappar som distraktion, eller kan jag ge bort en fin flaska olivolja och låtsas som om grytan aldrig har existerat? Kanske kan jag slå in en fin stickad tröja istället och påstå att leveransen blev försenad?
Jag sätter mig på en köksstol och granskar paketet igen. Tejpen är stark. Om jag öppnar försiktigt med en vass kniv längs skarven kan jag ta ut grytan, lägga i fyra tegelstenar och några påsar gula ärtor för att bevara vikten, och sedan försegla paketet igen. Nej, det faller på att mottagaren faktiskt öppnar paketet på julafton. Att sitta bredvid granen och titta på när någon packar upp byggmaterial med mitt namn på kortet är svårt att förklara bort, även för en van bortförklarare.
Kanske är det här ett återkommande fenomen. Varje år när man anstränger sig för att hitta en genomtänkt julklapp till pappa eller ett syskon slutar det med att man köper exakt det man själv suktat efter i sex månader. Man lurar sig själv att man handlar åt andra, men i själva verket är man bara sin egen bulvan i shoppingruschen.
Försoning vid diskbänken
Jag reser mig och drar med fingret över det blanka snöret. Det är något tragikomiskt med hur snabbt ens vuxna, civiliserade fernissa flagnar så fort en fin kökspryl hamnar inom räckhåll. Jag ville ju ge bort något minnesvärt. Hela poängen var att mottagaren skulle öppna paketet och känna sig sedd, uppskattad och bortskämd.
Om jag behåller den själv förvandlas en fin gest till en ganska sorglig privatinvestering som står på spisen och påminner mig om min egen småsinthet varje gång jag kokar soppa. Grytan får åka vidare. Jag får helt enkelt bjuda in mig själv på middag under mellandagarna och inspektera hur den sköts. Ser jag en enda repa i botten har jag åtminstone rätten att sucka demonstrativt över såssleven.