När rödbetssalladen träffade duken och julen äntligen blev bra

Det började med att rödbetssalladen träffade den nystrukna linneduken klockan 14.12, med ett dovt plums som lät märkvärdigt mycket som ett personligt nederlag. Jag hade precis hetsletat efter en borttappad julklapp till pappa bland dammsugarpåsarna i städskrubben när skålen slant ur mina flottiga fingrar. Plötsligt såg matbordet ut som en brottsplats ur en dyster kriminalserie, och doften av inlagd sill blandades med en påtaglig ton av begynnande panik.

Det är ju inte så det brukar se ut i huvudet veckorna innan. I min inre föreställningsvärld börjar julaftonen alltid som en stillsam sekvens regisserad av någon med obegränsad budget för mjukt släpljus och polerad mässing. Alla i familjen ska glida runt i stickade tröjor som inte sticks, granen ska stå spikrak utan att tappa ett enda barr, och bakgrundsmusiken ska bestå av lågmäld jazz på precis lagom volym för att kväva eventuella politiska diskussioner innan de ens hinner starta. Man ska sippa på hemgjord glögg, le varmt och känna ett djupt lugn sprida sig genom kroppen.

I verkligheten är det sällan särskilt stilla. Det är snarare tre kastruller som kokar över samtidigt medan någon ropar från toaletten att papperet är slut. Det är den eviga jakten på en fungerande sax mitt i paketinslagningen, och det märkliga fenomenet med sakerna som alltid försvinner samma sekund som julklappspapperet rullas ut över vardagsrumsgolvet. Var hamnade tejprullen? Varför ligger det ett halvt fikon i fåtöljen? Och varför har katten plötsligt ett två meter långt presentsnöre virat runt bakbenet?

Jag har genom åren utvecklat en envis tendens att överprestera. Veckorna innan förvandlas jag till en självutnämnd projektledare för trivsel. Jag skriver långa listor, rullar köttbullar tills handlederna värker, jagar genomtänkta julklappar till mamma och intalar mig själv att i år ska allting klaffa i förväg. Inga sista-minuten-rusningar till bensinmacken på julaftons morgon. Inget stressvettande framför ugnen medan Kalle Anka drar igång.

Men julen vägrar envist att låta sig tämjas. För tre år sedan glömde jag prinskorvarna på för hög värme tills de antog samma färg och konsistens som gammal tjärpapp. Året därpå välte granen rakt över soffbordet eftersom foten från 1980-talet inte riktigt klarade av den massiva kungsgran jag stolt släpat hem från stormarknaden. Krossade glaskulor blandades med barnens protester och granbarr som vi dammsög upp ur ryamattan ända fram till midsommar. Kvar i den sneda toppen hängde bara det trasiga julpyntet som vägrar dö, en vingklippt glitterängel i plast som tappat glorian någon gång under förra årtusendet.

Det märkliga är vad som händer efteråt, när osset från köket lagt sig och svetten i pannan har torkat. När vi väl sitter där runt det fläckiga bordet och tuggar på revbensspjäll som blivit lite för torra, händer något med atmosfären. Den där ängsliga prestigen spricker helt. Någon börjar skratta åt min desperata räddningsinsats med salt och hushållspapper över rödbetsfläcken, och plötsligt sjunker allas axlar ett par decimeter. Det blir uppenbart för alla i rummet att den där perfekta ytan inte gick att hålla ihop, och lättnaden är nästan fysiskt kännbar.

Om man frågar familjen vad de faktiskt minns från tidigare jular är det aldrig den perfekta griljeringen på skinkan eller hur välputsade skedarna var. Ingen minns att vi åt exakt klockan tre eller att alla levande ljus brann med millimeterjämn låga. De minns när farfar råkade sätta sig på locket till pepparkaksburken så att det lät som ett pistolskott, eller när vi fick äta halvfrusna köttbullar för att proppen gick mitt under julbordets sista förberedelser.

Kanske är det just de där kantstötta stunderna som gör julaftonen värd att fira. Vi tillbringar så stor del av vardagen med att försöka hålla ihop tillvaron, leverera på jobbet, passa tider och visa upp en städad fasad. När julen väl kommer vill vi så gärna att den ska vara en oas av ren fullkomlighet, men livet fungerar sällan i perfekt symmetri. Livet är stökigt, kladdigt och lite för varmt i köket.

Framåt niosnåret på kvällen, när disken tornat upp sig i en vinglig pyramid på diskbänken och presentpapperet ligger i sopsäckar i hallen, brukar det där lugnet faktiskt infinna sig ändå. Inte det krispiga lugnet från inredningsmagasinen, utan den varma, utmattade friden som uppstår när man tagit sig igenom ännu ett litet familjekaos tillsammans. Någon halvslumrar i soffan, granen lutar fortfarande betänkligt åt vänster, och på linneduken lyser en envis rosa fläck. Det blev ingen perfekt jul i år heller, och det är nog precis så det ska vara.