När mörkret fick vara ifred på decembergatan
Klockan är halv fem på eftermiddagen och villagatan ligger dränkt i ett kompakt, blåsvart mörker som bara bryts av enstaka gula gatlyktor. För trettio eller fyrtio år sedan var detta den naturliga vyn utanför fönstret så fort middagsbestyren drog igång. Någon satt kanske och bläddrade i en postorderkatalog för att hitta en fin julklapp till mamma, medan doften av kokt potatis spred sig i köket. Det fanns ingen fasadbelysning som kastade kalla vita kaskader över tegelväggarna, inga blinkande istappar i plast längs hängrännorna och inte ett spår av uppblåsbara tomtar i trädgårdsrabatterna.
Det är lätt att glömma hur annorlunda våra bostadsområden såg ut i december innan den storskaliga utomhusbelysningen exploderade. Under större delen av 1900-talet markerades årstidens skifte på ett betydligt mer dämpat vis. Mörkret var inte en fiende som skulle bekämpas med tusentals lumen, utan en stillsam kuliss mot vilken man tände ett enstaka stearinljus.
Gatan där natten fick vara natt
När man promenerade genom ett svenskt samhälle en kväll i början av december på sjuttiotalet såg man framför allt silhuetter. Husen var mörka klossar mot snön eller den blöta asfalten. Det som lyste var köksfönstren, vardagsrummens golvlampor med fransskärmar och den lilla lampan över ytterdörren som bara tändes när man väntade gäster. Gatorna var tysta på ett annat sätt, delvis för att ljuset binder blicken och gör rummet mindre, medan mörkret öppnar upp för ljud som knarrande steg och avlägsna bildörrar.
Inomhus var stämningen koncentrerad kring borden. Man samlades kring radion eller teveapparaten, eller satt vid köksbordet med läxorna under en plåtlampa som hängde lågt. När det väl blev dags att pynta inför första advent var ceremonin enkel. Det var då det glömda julpyntet dyker upp ur källaren eller vinden: en orange eller röd adventsstjärna i veckad papp, och en adventsljusstake i trä med sju smala ljus i fönstret mot gatan. Det var allt. Den som hade en gran på tomten lät den stå mörk tills snön eventuellt lade sig på grenarna.
Glödlampans försiktiga intåg
Det fanns förstås elektrisk belysning tidigt, men den var dyrbar och skör. De gamla slingorna för utomhusbruk krävde tjocka gummikablar och stora, färgade glödlampor som drog rejält med ström och blev brännheta. Fick man tag på en sådan ljusslinga virades den omsorgsfullt runt en enskild granbuske vid entrén. Gick en lampa sönder slocknade hela raden, och jakten på den felande länken i kylan krävde både tålamod och skruvmejsel.
Under den här tiden handlade december mer om dofter och små ritualer än visuell överdådighet. Man stöpte ljus i brygghuset eller köket, lade apelsiner med kryddnejlikor på ett fat och lade tid på att planera en omtänksam julklapp till mormor och farmor. Det var en tid då skenet från ett enda vaxljus i en mässingsstake faktiskt gjorde skillnad i ett rum. Kontrasterna var skarpare. Kylan och mörkret utanför gjorde värmen och skenet innanför så mycket mer påtagliga.
Från adventsstjärnor av papp till fasader av LED
Skiftet skedde gradvis under slutet av nittiotalet och accelererade med LED-teknikens intåg. Plötsligt kostade det nästan ingenting i elförbrukning att hålla hundratals små dioder tända dygnet runt. Slingorna blev tunna, tåliga och billiga. Trädgårdarna förvandlades i takt med att hur julens färger förändrats speglades i allt från kallvitt ljus till programmerbara ljusshower som synkades med musik.
Idag möts kvällsflanören av en helt annan syn. Hela huskroppar ramas in av ljusslangar, buskage täcks av nätbelysning och på altanräckena sitter lysande rådjursfamiljer. Det finns en värme och en lekfullhet i detta som många uppskattar, särskilt under de gråaste decemberveckorna när snön lyser med sin frånvaro. Men samtidigt har något gått förlorat i denna flod av artificiellt dagsljus. Fönstret har upphört att vara en hemlighetsfull glimt in i ett varmt hem och blivit en del av en offentlig ljusutställning.
Vad mörkret gav oss tillbaka
När man ser tillbaka på de mörkare decemberkvällarna är det lätt att drabbas av en stilla längtan efter det sparsmakade. Det fanns en särskild ro i att låta kvällen vara just en kväll, utan att försöka mota bort skuggorna från varje hörn av trädgården. Mörkret tvingade oss att krympa vår värld en smula, att dra för gardinerna och fokusera på människorna runt bordet.
Kanske är det därför de enkla pappersstjärnorna fortfarande hänger kvar i så många fönster, mitt bland alla moderna ljusinstallationer. De påminner om en tid då ljuset i december var något man sparade på, en liten och dyrbar signal om att vi rörde oss mot ljusare tider, ett stearinljus i taget.