När klockan är fem på julaftons morgon och hela huset sover

Huset var helt mörkt när jag slog upp ögonen, en sådan där kompakt vintersvärtad tystnad som bara infaller några få timmar före gryningen. Den digitala väckarklockans röda siffror visade 05.18. Ingen stress fanns kvar i kroppen, inga fler tankar på att i sista stund ordna en genomtänkt julklapp till mamma eller hinna med ännu en matbutik, bara en fullständig och orubblig stillhet som vilade tungt över rummet.

Täcket var varmt, men nyfikenheten och den där gamla, nästan bortglömda förväntan från barndomen gjorde det omöjligt att ligga kvar. Jag klev ur sängen och satte fötterna mot det kalla trägolvet. Varje gammalt hus har sin egen karta över brädor som knarrar, och genom åren lär man sig var man ska sätta fötterna. Tre decimeter från tröskeln, förbi den sviktande plankan vid garderoben, och sedan ut i den kyliga hallen. Ullsockorna dämpade stegen när jag smög nedför trappan med ena handen släpande längs den svala handledaren.

Det fanns en tid då den här stunden handlade om ren otålighet. När man som tioåring låg vaken och vred sig, räknade minuterna tills föräldrarna skulle ge klartecken att gå upp och titta i julstrumpan. Nu för tiden är känslan en helt annan, men minst lika stark. Det handlar om att fånga en stund som är helt och hållet fredad från förväntningar, scheman och diskberg. Det kändes precis som en tyst morgon i december innan ljuset kommer, fast med en alldeles särskild tyngd av högtid.

Nere på bottenvåningen låg dofterna kvar som sediment i luften. Doften av granbarr som blandats med hyacint, en svag ton av kryddnejlikor från apelsinen på köksbänken och den rökiga sältan från den griljerade skinkan som svalnat under natten. Kylskåpet brummade med ett lågt, tryggt ljud som tycktes förstärka tystnaden i stället för att bryta den. Jag lät bli att tända taklampan. Ljuset från gatlyktan utanför silades genom snöflingorna på fönsterrutan och räckte gott och väl för att hitta fram till kaffebryggaren.

Att brygga kaffe i ett sovande hus kräver en särskild sorts försiktighet. Jag öppnade skåpluckan långsamt för att gångjärnen inte skulle gnissla, mätte upp kaffepulvret med mjuk hand och vred på kranen så att vattenstrålen rann ljudlöst mot kanten av kannan. När bryggaren väl frustade igång kändes det nästan som ett litet helgerån mot den massiva stillheten, men doften av nybryggt mörkrostat kaffe som spred sig i köket var värd det.

Med koppen mellan båda händerna gick jag in i vardagsrummet. Granen stod i hörnet vid fönstret, mörk och väldig. Jag böjde mig ner och satte i kontakten till ljusslingan, och genast tändes det varma, gula skenet upp över grenarna och speglade sig i de blanka röda glaskulorna. Under granen låg högarna med paket prydligt ordnade. Några var inslagna i enkelt brunt kraftpapper med grova snören, andra i glansigt papper med färgglada etiketter. Där låg den omsorgsfullt utvalda bok som blivit årets julklapp till pappa, bredvid de mjuka paketen till syskonbarnen och de små askarna som bar på hemligheter.

Jag sjönk ner i den djupa fåtöljen bredvid granen och drog upp fötterna under mig. Utanför fönstret föll snön i stora, långsamma flingor. Det fanns inga spår på gatan än, inga bilhjul som plöjt genom det vita täcket, inga fotspår på trottoaren. Hela världen utanför tycktes hålla andan i väntan på att dagen skulle börja.

Det är något märkligt befriande med att vara den enda som är vaken. Under några korta timmar finns inga krav på att vara social, ingen stress över att såsen ska skära sig, ingen oro för om sillen räcker till alla eller om Kalle Anka hinner börja innan disken är klar. Allt det där som hör julafton till – bullret, skratten, de höga rösterna, papperet som rivs upp i ett rasande tempo – ligger fortfarande framför oss. Men just här, i det halvmörka rummet med kaffekoppen i handen och granens ljus som enda sällskap, existerar bara nuet.

Jag satt kvar medan kaffet svalnade något och lät tankarna vandra bakåt genom åren. Minnen från barndomens jular, från personer som inte längre sitter runt bordet, och från alla de morgnar då man kände just det här pirret i magen. Saknaden efter dem som fattas blir alltid lite mer påtaglig i tystnaden, men den gör inte ont på samma sätt i det här ljuset. Den blir bara en del av rummet, en del av traditionen som bärs vidare.

Klockan närmade sig halv sju när ett svagt knarrande hördes från övervåningen. Ljudet av en dörr som öppnades försiktigt, följt av små, tvekande steg i trappan. Någon mer var på väg ner för att möta morgonen. Jag tog en sista lång klunk av det varma kaffet, lutade mig tillbaka i fåtöljen och log för mig själv. Den tysta stunden var över, men julafton hade precis börjat.