När kartongerna öppnas och det glömda julpyntet dyker upp
Den låg invirad i flera lager gulnat silkespapper längst ner i en banankartong: en svarvad träfigur med sprucken grön färg, två piprensare till armar och något som liknade en handmålad struthatt. Jag satt på knä på vardagsrumsgolvet och rynkade pannan. Var kom den ifrån? Hade jag någonsin sett den förut? Kanske var det ett loppisfynd från någon utflykt längs kusten för fem år sedan, eller ett gammalt och lite märkligt bra julklappstips som någon i släkten en gång hade kommit på och gett bort med ett leende.
Det är samma sak varje år när kartongerna hämtas ner från vindsutrymmet. Man klättrar upp för den branta trappan med en ficklampa i handen, kryssar mellan gamla resväskor och flyttlådor med urvuxna vinterjackor, och drar fram de där bruna lådorna som blivit märkta med spritpenna: Julpynt vardagsrum och Belysning + tomtar. Man tror att man har full koll på sitt förråd, att man minns exakt vad som packades ner i januari när vardagen tog över och adventsstjärnorna skulle stuvas undan i all hast. Men minnet är bedrägligt. Efter elva månader i mörker och damm har kartongerna förvandlats till små tidskapslar. När tejpen väl skärs upp med en mattkniv och lukten av gammalt papper och torkade tallbarr slår emot en, möts man nästan alltid av saker man helt raderat ur minnet.
Bredvid den gröna träfiguren hittade jag tre virkade snöflingor som stelnat i sockerlag och en liten adventsljusstake i mässing som jag var helt säker på att jag hade slängt för tre flyttar sedan. Den hade stearinfläckar från någon advent för länge sedan som stelnat fast i metallen och vägrade ge vika. De låg där tillsammans med några kantstötta glaskulor i blek rosa, ett par klockor av frigolit med lossnande silverglitter och en halmbock som saknade ett öra. Man kan inte låta bli att fascineras av det trasiga julpyntet som vägrar dö, för det är just de där udda, operfekta sakerna som bär på den starkaste känslan av historia och igenkänning.
Jag började sortera på parketten. En hög för det som självklart skulle upp i fönstren och i granen, en hög för ljusslingor som behövde trasslas ut och testas i vägguttaget, och en tredje hög för mysterierna. Där hamnade en glittrig pappersgirlang som min systerdotter förmodligen klistrade ihop på något fritidshem för ett decennium sedan. Den var skev, full av torkat Karlssons klister och helt omöjlig att hänga rakt, men den bar på en sådan ren och oförställd skaparglädje. Man påminns om hur det var att själv sitta vid ett bord täckt av vaxduk och producera hemgjorda julklappar till mamma med hjälp av flirtkulor, tublim och massor av rött glitter.
Det finns en särskild sorts nostalgi i att plötsligt hålla i något man glömt bort. En doft eller en färgton kan plocka fram en hel eftermiddag ur minnet. Längst ner i en mindre skoask låg en liten porslinstomte som höll i en trasig lykta. Den saknade halva luvan och hade en liten flisa borta från skägget. Jag mindes plötsligt hur min mormor alltid ställde precis den tomten på radioapparaten i sitt kök, bredvid kaffeburkarna och det blåvita porslinet, medan kaffepannan puttrade på spisen och snön föll utanför köksfönstret. Det är underligt hur föremål kan vandra genom generationer och familjer utan att man riktigt reflekterar över hur de hamnade i ens egna kartonger. Kanske hade den en gång varit en genomtänkt julklapp till morfar och farfar, inköpt i någon lokal hemslöjdsbutik på femtiotalet, för att sedan långsamt vandra vidare genom årtiondena och till slut hamna hos mig.
När man var barn kändes december oändlig, och varje låda som togs fram ur källaren innehöll välkända skatter som man längtat efter i månader. Man räknade dagarna på papperskalendrar med glitter på luckorna och undrade i all oändlighet hur tiden kunde gå så plågsamt långsamt. Jag minns hur otålig man var och varför december kändes som ett helt år innan julafton äntligen dök upp i kalendern. Nu när man är vuxen är känslan nästan den omvända. Åren rullar på i en rasande fart, veckorna mellan första advent och nyår rusar förbi i ett töcken av inköpslistor, jobbmöten och glöggbjudningar. Det är först när man sitter där på golvet med händerna fulla av silkespapper och gamla jultidningar som tiden stannar upp en smula. Man får syn på detaljerna igen.
Klockan hann bli sen eftermiddag innan jag ens hade börjat hänga upp någonting. Skymningen föll snabbt utanför fönstret, himlen blev stålblå och det enda ljuset i rummet kom från golvlampan i hörnet. Trätuppen eller tomten eller vad den gröna figuren nu föreställde fick till slut en hedersplats på den öppna hyllan i hallen, precis bredvid ytterdörren. Den passar inte ihop med någonting annat i lägenheten, och den är varken elegant eller symmetrisk. Men just därför ska den stå framme i år. Den påminner mig om att julen inte handlar om färgkoordinerade magasinhem, utan om samlingen av små, udda minnen som vi bär med oss genom livet och packar upp igen, ett år i taget.