När julstämningen vägrar infinna sig

Det är den artonde december och jag känner absolut ingenting. Det ligger ingen högtidlighet i luften, ingen förväntan som darrar bakom revbenen när skymningen faller redan vid tretiden. Jag sitter vid köksbordet med laptopen öppen, bläddrar mekaniskt bland olika julklappstips och inser att kalendern rusar utan att jag hänger med.

Ute på gatan är asfalten svart och blank av regn. Gruset som kommunen slängde ut förra veckan har skingrats och fastnar under skosulorna, knastrar mot hallgolvet när jag bär in matkassarna. Det luktar våt hund och fuktig ull i trapphuset. Inne i lägenheten står elljusstaken i fönstret med sin stela träbåge och lyser pliktskyldigt ut mot grannhusets tegelvägg. Den har stått där sedan första advent, men den förändrar ingenting. Den är bara en lampa till.

Varje år intalar jag mig att känslan ska komma automatiskt så fort första snön faller, eller åtminstone när man öppnar den första luckan i kalendern. Men snön faller inte, den smälter till gråbrun sörja innan den nuddar marken, och luckorna i papperskalendern på kylskåpet står öppna på glänt som små tomma gap. Jag minns hur det var förr, hur december kändes som ett helt år av pirr och hemlighetsmakeri, där varje dag bar på ett eget litet löfte om någonting extraordinärt. Då fanns det en nästan fysisk tyngd i förväntan. Nu är det mest en logistisk övning.

Jag har försökt framkalla det. Jag köpte två påsar saffran på Ica förra veckan, lade dem bredvid kardemumman i kryddhyllan och tänkte att en söndagsbakning skulle göra susen. De ligger kvar där. Den gula pappersförpackningen har fått en flottfläck från en olivoljeflaska och degen blev aldrig satt. I stället blev det fryspizza och en serie på teven medan disken växte i diskhon. Jag satte på en spellista med stillsam jazzig julmusik i förrgår, men efter tre låtar stängde jag av. Tonerna kändes påträngande och främmande, som om någon kom in i rummet och talade ett språk jag för länge sedan glömt bort hur man förstår.

Det finns en märklig skam i att inte känna det man förväntas känna under årets sista månad. Överallt pumpas det ut bilder av glödande brasor, perfekta pepparkakshus och familjer som skrattar i stickade koftor. Reklamen vill sälja på oss idén om att julen är en varm kokong som skyddar mot allt som är kallt och hårt i världen. Men verkligheten ser sällan ut så. Verkligheten är en stressig eftermiddag i en överfull galleria där lysrören flimrar och luften är syrefattig, medan man desperat letar efter en personlig julklapp till mamma för att slippa komma tomhänt på julafton.

Det är lätt att fastna i tanken att det är något fel på en själv när magin uteblir. Man undrar när skiftet skedde, när övergången från förväntansfullt barn till trött vuxen egentligen fullbordades. För det handlar ju inte om att man ogillar högtiden i sig, utan om gapet mellan förväntan och verklighet. Man vill så gärna kliva in i den där stämningen, dra den över sig som ett tungt täcke och bara vila, men kroppen och sinnet förblir i sitt vanliga, vardagliga läge.

När man står där vid diskbänken en kväll och skrapar ur en kastrull med havregrynsgröt, känns det inte som att högtiden väntar runt hörnet. Det är bara en helt vanlig tisdagskväll i december där klockan tickar mot läggdags och man räknar timmarna till väckarklockan ringer igen. Doften av vanligt diskmedel överröstar alla tankar på kanel, kryddnejlikor eller granris. Och kanske är det precis så det måste få vara.

Jag har börjat tänka att jakten på själva julkänslan ofta är det som kväver den. Vi bygger upp ett så enormt berg av krav på hur vi ska må, vad vi ska känna och hur mysigt allting måste vara, att ingen verklig stund har en chans att leva upp till det. Vi kräver att december ska vara annorlunda än alla andra elva månader, som om ett datum i almanackan plötsligt skulle radera trötthet, mörker och vardagssysslor.

Kanske kommer det en liten glimt senare. Kanske sitter man där på julaftons morgon med en kopp kaffe i handen och känner en plötslig, stilla ro när lugnet väl lägger sig över lägenheten. Eller så gör man det inte. Kanske blir det bara några sköna dagar i mjukisbyxor med tända stearinljus och lite extra god mat i kylskåpet. Och det räcker faktiskt ganska långt det också.