När julen doftar blöt asfalt och granbarr
När landskapet vägrar spela med
Regnet slår monotont mot fönsterrutan denna morgon, hårda och tunga droppar som rinner i sneda ränder över glaset. Det är julaftonsmorgon och termometern på köksväggen visar sex plusgrader. Vi står i strumplästen med varsin kaffekopp och tittar ut över en villaträdgård där gräsmattan lyser mörkt mossgrön och rabatterna är fulla av multnande löv. När vi för några veckor sedan sökte efter en passande julklapp till mamma och planerade helgens inköp fanns där fortfarande en tyst förhoppning om att kylan skulle hinna fram. Men vintern valde att stanna kvar i ett utdraget, fuktigt mellanläge.
Det är något med ljudet som skaver mot våra inre bilder. Vi väntar oss den dämpade tystnaden som bara ett tjockt snötäcke kan skapa, där varje steg knarrar dovt och världen utanför stänger av sitt brus. Istället hör vi bildäck som plöjer genom vattenpölar ute på genomfartsvägen. Ett frasande, vått ljud som snarare hör hemma i mitten av november. Vi drar persiennerna lite snett för att slippa se det blygrå ljuset och tänder levande ljus på köksbordet i hopp om att mota bort den där känslan av att årstiderna har tappat greppet om almanackan.
Ändå är det här verkligheten för stora delar av landet de flesta vintrar. Vi vet om det rent rationellt, men kroppen och minnet tycks ständigt programmerade för något annat. Vi bär med oss en förväntan om rimfrost på grenarna och krispig luft som nyper i kinderna så fort vi öppnar ytterdörren för att hämta tidningen eller släppa ut katten. När det istället är fuktigt och ljummet känns det nästan som om vi tjuvstartat, som om julafton råkat infalla en månad för tidigt.
Vykortets tysta grepp om våra förväntningar
Varifrån kommer egentligen det där behovet av att landskapet måste vara vitt för att helgen ska räknas? Mycket handlar förstås om de berättelser vi vuxit upp med, från Jenny Nyströms snötyngda gärdsgårdar till Astrid Lindgrens kälkbackar i Katthult. Vi har matats med idén om att julen är en visuell helhet där snön utgör själva grundfärgen. På samma sätt som vi funderar över hur julen ser ut i våra hem och anpassar dukningar och prydnader, försöker vi förhålla oss till att kulissen utanför fönstret så sällan matchar våra ideal.
Vid lunchtid ger vi oss ut på en promenad. Vi har regnjackor och gummistövlar istället för täckbyxor och kängor. Grusvägen är mjuk och lerig under sulorna och vattenpölarna speglar en himmel som saknar konturer. Vi möter grannar som är ute med sina hundar i reflexvästar; vi nickar och ler lite snett mot varandra åt vädret, som om vi delade en gemensam liten hemlighet om att något saknas. Det doftar inte kyla och kåda utan våt jord, förmultning och fuktig granbark.
Det märkliga är att samtalen förändras när vädret är så här avskalat. Det blir mindre storslaget och mer vardagligt. Vi pratar om att vi hittade en oväntat bra julklapp till morfar och farfar i sista minuten, om sillinläggningen som blev aningen för syrlig, eller om hur skönt det ska bli att komma in i värmen igen. Kanske befriar det grå vädret oss från kravet på att allting måste vara perfekt och magiskt. Det finns inga vykort att leva upp till när backen utanför dörren är full av lervälling.
Det som tänds när mörkret är blött
När eftermiddagen övergår i skymning redan vid tre försvinner omgivningen ändå i mörkret. Då spelar det plötsligt mindre roll vad som finns utanför glaset. Vi slår oss ner i vardagsrummet, sätter på en kanna glögg och låter dofterna av kardemumma, kryddnejlika och apelsinskal ta över huset. Ljusslingan i granen speglar sig i den blöta fönsterrutan och skapar dubbla reflexer mot det kompakta mörkret där ute.
Vi märker hur rummet krymper på ett behagligt sätt. När världen utanför inte bjuder på något gnistrande vinterlandskap tvingas vi vända blicken inåt, mot människorna vi delar dagen med och de små rutinerna vi byggt upp genom åren. Det handlar om pusslet som läggs ut på vardagsrumsbordet, den gamla skivan med julvisor som sprakar svagt i bakgrunden och det där stilla ögonblicket när det sista paketet öppnats och vi bara blir sittande med kaffekopparna i händerna.
Julkänslan visar sig inte sitta i snödrivorna längs uppfarten eller i gradantalet på termometern. Den bor i kontrasten mellan det mörka, våta som råder där ute och den värme vi lyckas skapa innanför tröskeln. Regnet fortsätter att trumma mot plåttaket ovanför verandan hela kvällen, men inne i stugvärmen spelar det ingen roll längre. Vi har vår jul precis här, i doften av stearin och gran, i det lågmälda sorlet och i vetskapen om att vi får vara tillsammans en stund medan året sakta rinner mot sitt slut.