När Janssons bränns och slingan dör – julens små missöden vi alltid överlever
Katastrof är ett relativt begrepp. I det stora hela spelar det förstås ingen roll om såsen skär sig eller om granen lutar elva grader mot bokhyllan, men just klockan tolv på julafton kan en sprucken skinka kännas som en personlig förolämpning från universum. Vi lägger veckor på att planera, handla och leta efter roliga julklappar till familjen för att allt ska bli så där magiskt och fridfullt som på film. Ändå står vi där varje år med brandos i köket, glitter i ögonbrynen och en svag känsla av att vi tappat kontrollen fullständigt.
Det fina med julens små katastrofer är att de nästan alltid löser sig, eller åtminstone förvandlas till historier vi skrattar åt när lugnet väl har lagt sig.
1. Janssons frestelse som fick en skorpa av rent kol
Det börjar alltid med goda intentioner. Ugnen står på tvåhundra grader och potatisstrimlorna vilar prydligt under ett täcke av grädde och ansjovis. Sedan ringer faster Barbro för att dubbelkolla väglaget och undra om vi har vanlig senap hemma eller bara grovkornig. Plötsligt har fyrtio minuter passerat i ett töcken av artighetsfraser. När ugnsluckan väl öppnas möts vi inte av en gyllenbrun gratäng utan av ett landskap som mest påminner om nylagd asfalt. Röklarmet tjuter i hallen och katten flyr under soffan. Lösningen? Vi skrapar resolut bort det översta centimetertjocka lagret med en stekspade, strör över lite nytt ströbröd, slänger in formen under grillelementet i två minuter och låtsas som ingenting. När man lagt halva hushållsbudgeten på fina julklappar för köket inser man snabbt att en hederlig matsked och lite iskall bluffmentalitet räddar middagen bättre än all avancerad utrustning i världen.
2. Ljusslingan som trotsar naturlagarna
Hur en ljusslinga som lades prydligt i en plastlåda i januari kan förvandlas till en kompakt knut av grön kabel i december är ett av fysikens olösta mysterier. Vi tillbringar fyrtiofem minuter på vardagsrumsgolvet med att lirka plastsladdar genom öglor som rimligtvis inte borde kunna uppstå spontant. När vi till slut lyckats räta ut eländet och pluggar in kontakten i vägguttaget lyser exakt tre lampor i ena änden. Resten förblir becksvarta. Vi vrider på varje liten sockel, svär tyst för att inte förstöra stämningen, och upptäcker till slut att den enklaste lösningen är att vira slingan så hårt runt granens baksida att ingen ser var mörkret börjar. Det blir inte som i inredningsreportagen, men granen har i alla fall en framsida som strålar.
3. Kulan som inte överlevde ekparketten
Varje familj har den där specifika glaskulan. Den som mormor köpte på NK i slutet av sextiotalet och som bara får packas upp under andaktsfull tystnad. I år var det barnens tur att hjälpa till med grenarna längst ner. Ett halvt ögonblick av ouppmärksamhet räcker. Ett litet glid, ett skrap mot en torr gren och ett distinkt krasch mot golvet. Tårarna är omedelbart nära, men sekunden senare plockar vi fram tejp, inser att krossat glas inte går att laga, och hänger upp den halva som är kvar med ett extra tjockt rött sidenband vänd mot väggen. Kulan hamnar i samma kategori som det trasiga julpyntet som vägrar dö men som vi ändå vägrar kasta av ren nostalgi. Granen blir lite skev, men historien om hur kulan mötte golvet blir kvällens första samtalsämne.
4. Rimpaniken klockan två på natten
Klockan är 01.45 natten till julafton. Hela huset sover djupt utom vi som sitter kvar vid köksbordet med tre oinslagna paket, en tejprulle där fliken försvunnit in i rullen och en uttorkad märkpenna. Det är nu vi förväntas vara personliga poeter. Vi ska snickra ihop ett fyndigt rim till en julklapp till pappa som vi köpte i panik på en bensinmack fem minuter före stängning.
Hjärnan har stängt ner för dagen för länge sedan. Resultatet blir fyra desperata rader om att saken är hård och rund och passar bra för varje stund. Det rimmar knappt och stämmer inte ens på innehållet, men paketet blir inslaget och det får duga. Det här är slutspurten på veckor av osynligt slit inför julen som ingen någonsin ser eller tackar för, men som på något märkligt sätt håller ihop hela traditionen ända fram till mållinjen.
5. Fjärrkontrollen som försvann klockan 14.58
Det finns en alldeles särskild puls som stiger två minuter före klockan tre på julafton. Hela sällskapet har satt sig tillrätta i soffan med glöggmuggar och pepparkaksfat. Då inser vi det: teven står på fel ingång och fjärrkontrollen är spårlöst borta. Paniken bryter ut i vardagsrummet. Vi river i kuddarna, kastar oss under soffbordet bland drivor av omslagspapper och hittar till slut dosan längst in i kylskåpet bredvid sillburkarna, dit någon burit den i ren förvirring under sillunchen. Exakt klockan 15.00 tonar musiken upp på skärmen. Ingen vet hur dosan hamnade bredvid senapssillen, men krisen är avvärjd och vi andas ut i kollektiv lättnad.
När vi tänker tillbaka på tidigare jular är det ju precis de här incidenterna vi faktiskt minns och pratar om. Ingen kommer ihåg om servetterna matchade löparen eller om köttbullarna var perfekt trinda. Vi minns den förkolnade gratängen, tejpen som tog slut och skratten när någon satte sig på en kvarglömd pepparkaka i fåtöljen.