När första adventsstjärnan tänds på gatan

Det börjar alltid med ett enda fönster på gaveln borta hos nummer fjorton. Det är en råkall torsdagskväll i mitten av november, asfalten blänker svart av duggregn och plötsligt tänds en spetsig adventsstjärna i borstad mässing bakom spetsgardinen. Ingen i grannskapet har sagt något högt, men vi vet alla vad som precis har hänt. Startskottet har gått. Vi som nyss satt i soffan och letade efter bra julklappstips i god tid inser genast att den kravlösa höstlunken är förbi. Den tysta kapprustningen i kvarteret har officiellt dragit igång.

Dagen därpå är reaktionen oundviklig. Det är som om mässingsstjärnan hos nummer fjorton har sänt ut en osynlig frekvens genom hela kvarterets elnät. När vi rullar in på uppfarten efter jobbet på fredagseftermiddagen har grannen i nummer åtta redan svarat. Där hänger en diskret, varmvit ljusslinga virad tre varv runt verandaräcket. Det är en behärskad markering, nästan försiktig, men budskapet är otvetydigt: vi såg er, och vi tänker inte bli stående i mörkret.

På lördagsmorgonen trappas dramatiken upp på allvar. Klockan nio på morgonen skär det karaktäristiska skramlet av en utfällbar aluminiumstege genom den tysta förmiddagsdimman. Det är Gunnar på andra sidan gatan. Klädd i tjock arbetsjacka och grova arbetshandskar bär han ut en blå plastback full med fjolårets utomhusbelysning. Vi står bakom köksgardinen med kaffekopparna i händerna och bevittnar kampen mot en kabelhärva som ser ut att ha dragits åt med maskinkraft sedan i januari. Det tar honom en dryg timme av metodiskt svärande, men när skymningen faller klockan fyra lyser hela hans tujahäck som en landningsbana för flygtrafik.

Det fascinerande med den här årliga spridningen är hur fort de gamla reglerna har suddats ut. För inte särskilt många år sedan var första advent en orubblig gräns. Den som tände en stake före den sista söndagen i november riskerade menande blickar vid soptunnorna och en tyst dom om bristande karaktär. Idag existerar inte det tålamodet längre. Så fort den första lampan lyser rasar försvaret hos resten av gatan som ett korthus, och snart har vi delats in i olika estetiska falanger.

Det märks inte minst på hur olika uttrycken blir när alla väl sätter igång. På vår gata ryms hela skalan. Några hus satsar på en strängt sammanhållen nordisk minimalism där en ensam pappersstjärna i oblekt linne får tala för sig själv, medan andra omfamnar den fullskaliga amerikanska villaförortsdrömmen. Det blir tydligt hur julen ser olika ut i våra hem och trädgårdar, från diskreta ljuspunkter i fönsterkarmarna till blinkande istappar under takfoten och en uppblåsbar ren som svajar i nordanvinden på gräsmattan hos nummer tjugotvå.

Vid söndagseftermiddagen börjar den kollektiva pressen bli påtaglig även för oss som försökt hålla emot. Att gå kvällsrundan med hunden genom ett kvarter där nio av tio hus strålar av varmt ljus känns plötsligt som att vandra runt med en skylt som deklarerar att man hatar trivsel. Vårt eget hus framstår som en mörk, ogästvänlig bunker mitt i en glittrande vinterby. Grannarna hälsar fortfarande vänligt vid brevlådorna, men det vilar en outtalad förväntan i luften.

Det finns helt enkelt ingen återvändo längre. Vi går ner i källarförrådet och baxar fram de två dammiga flyttkartongerna som står inklämda bakom sommardäcken. Att lista ut passande julklappar till morfar och farfar kan ibland kännas som ett projekt, men det är ingenting jämfört med prövningen att hitta den enda glappande minilampan i en sjuarmad träljusstake som vägrar lysa. Man byter lampor på måfå, letar efter reservsäkringar i en gammal plåtburk och svär över att skarvsladdarna alltid är precis tjugo centimeter för korta för att nå fram till eluttaget bakom bokhyllan.

Sedan kommer det mekaniska ljudet som verkligen markerar säsongsskiftet: det lilla klicket från ett analogt kopplingsur med nedtryckta plastpiggar som slår till i vägguttaget. Ljuset tänds med ett mjukt, bärnstensfärgat sken. Vi justerar en vikt kartongbit under ljusstakens ena fot så att den inte lutar mot rutan och backar några steg för att inspektera resultatet.

Genom fönsterglaset ser vi Gunnar kliva ut på sin farstubro mittemot med en soppåse i handen. Han stannar till, tittar upp mot våra nybelysta fönster, nickar ett kort, erkännande hej i mörkret och går in igen. Cirkeln är sluten. Hela gatan glimmar nu i kapp mot novemberkylan, en stillsam allians av glödlampor och skarvsladdar som tillsammans håller mörkret utanför.