Morfars jular förr och tuppen som fick leva

Hur hamnade egentligen en levande tupp i skafferiet på julaftons morgon 1952? Morfar ställde frågan rakt ut i luften medan han rörde runt i sin kaffekopp med en nött liten tesked i nysilver. Jag satt mittemot vid hans vaxduksklädda köksbord i funkislägenheten, där doften av nybryggt kaffe blandades med torkade apelsinskal. Vi hade precis börjat prata om vilka julklappar till barn som egentligen stannar kvar i minnet genom ett helt liv, och plötsligt var vi på väg rakt bakåt i tiden, långt förbi färg-tv och plastgranar.

Det visade sig att tuppen, som morfars far hade köpt hem för att slaktas och bli festmåltid, snabbt hade mutats med havregryn och döpts till Pontus av morfar och hans två bröder. När julaftonen väl grydde fanns det inte en chans i världen att den fågeln skulle hamna i grytan. Istället fick Pontus tillbringa helgen i det kalla kallskafferiet bredvid syltburkarna, där han med jämna mellanrum gol i takt med att kyrkklockorna ringde in helgen borta från sockenkyrkan. Det blev rökt sik och potatis istället, och morfar skrattade så att de grå ögonbrynen hoppade när han berättade om sin mors sammanbitna min när hon insåg nederlaget.

Det är just de där utvikningarna som gör samtalen med honom så speciella. Man börjar i en enkel fråga och slutar i en snödriva utanför Tranås med frusna tår och en halsduk av stickig vadmal. När morfar berättar om sin barndoms jular slås jag av hur oerhört annorlunda allt var rent materiellt, men hur själva pulsen i firandet var exakt densamma som idag. Förväntan som dallrar i luften från tidig morgon. Den där tysta överenskommelsen mellan syskon att hålla vakt vid dörren till salen.

I deras lilla trähus fanns det ingen centralvärme. Morfars första uppgift på julafton var alltid att bära in två korgar björkved till spisen så att köket kunde bli varmt nog för all matlagning. Hans mor stod redan vid femtiden och rörde i gröten med en slev som morfars farfar hade täljt. Det var en hel vetenskap att få rätt temperatur på järnspisen, något som dagens kockar sällan behöver bekymra sig om när de letar efter en modern julklapp för köket bland induktionshällar och digitala stektermometrar. Men dofterna, menade morfar, var precis desamma: kryddpeppar, kryddnejlikor, kokt kål och den där skarpa, friska tonen av granbarr som värms upp inomhus.

”Vi hade ju inte så mycket papper att slå in saker i”, sa morfar och tog en bit pepparkaka. ”Paketen kom inslagna i grovt brunt omslagspapper som mamma sparat från diversehandeln, och så förseglades de med rött lack. Man kunde känna lukten av bränt sigillack lång väg.” Han beskrev hur han och hans bröder smög runt i kammaren på kvällarna innan julafton för att klämma försiktigt på paketen under sängen, en tidlös tradition som påminner om konsten att avslöja ett paket utan att bryta tejpen i modern tappning. Man ville veta, men ändå inte förstöra överraskningen.

Paketens innehåll var förstås en annan värld. Ett år fick han en träbåt som hans äldsta bror hade snidat ur en furubit och målat med restfärg från ladugårdsväggen. Ett annat år var den stora sensationen en enda apelsin, insvept i silkespapper med ett märke på spanska, och ett par tjocka vantar som hans farmor hade stickat av ull från grannens får. När man hör honom berätta om de där stickade vantarna förstår man att en omtänksam julklapp till mormor och farmor eller från en äldre släkting alltid har handlat om precis samma sak: omsorg, tid och en vilja att hålla någon varm.

Vi kom in på hur eftermiddagen såg ut då, långt innan Kalle Anka och hans vänner klockan tre blev en nationell samlingspunkt. Hemma hos morfar samlades man kring en gammal rörradio som sprakade fram julmusik från grammofonskivor. Det fanns en särskild högtidlighet i att sitta helt stilla i halvmörkret medan stearinljusen i granen flämtade till varje gång någon rörde sig i rummet. Ingen tittade på en klocka, ingen scrollade på en skärm, men rastlösheten hos barnen var exakt lika påtaglig då som nu. De satt på golvet, räknade ljusen och väntade på att byns skollärare eller en äldre kusin skulle knacka på dörren med en säck över axeln.

När morfar beskriver hur julaftonskvällen klingade av mot natten känner jag igen lugnet han målar upp. Det där tillståndet när all mat är uppäten, paketsnörena ligger i en hög på spiselkransen och en stilla trötthet lägger sig över huset. Det är den där tysta övergången som förklarar varför juldagen julens mest underskattade dag ofta blir den allra skönaste stunden på hela helgen, när man bara får vara i det som varit utan några fler förväntningar som ska infrias.

Kaffet i morfars kopp hade svalnat, men han lutade sig tillbaka i kökssoffan med händerna knäppta över magen och ett litet leende i mungipan. Det slog mig att även om världen runt omkring oss förändrats i grunden sedan 1950-talet – med snabbare leveranser, blinkande ljusslingor och oändliga önskelistor – så är julens innersta kärna märkvärdigt orubbad. Det handlar fortfarande om att samlas i ett upplyst rum medan mörkret ligger tungt utanför fönstret, dela en måltid med dem man tycker om, och minnas tuppen som fick leva.