Mellandagarnas märkliga vacuum när tiden slutar existera

Är det torsdag i dag, eller råkar det vara lördag för andra gången den här veckan? Vi vaknar klockan tio över elva, kliver upp i noppiga raggsockor och inser ganska snabbt att den vanliga verkligheten har tagit paus. Det är som att tiden stannat helt sedan stunden när det sista paketet öppnats på julaftonskvällen. Kaffebryggaren puttrar trött på bänken bredvid en halv tub gravlaxsås, tre urgröpta clementinskal och två öppnade Aladdinaskar där bara de mörka romrussinpralinerna ligger kvar som övergivna små monument.

Den här veckan mellan jul och nyår har inga skarpa kanter. Den flyter ut som smält smör över ett ljummet vörtbröd. Ingen vet riktigt vad klockan är, och ingen bryr sig heller. Ute är himlen jämngrå från nio på morgonen till klockan tre på eftermiddagen då mörkret återfaller utan att det egentligen varit ljust däremellan. Den vanliga dygnsrytmen är ersatt av en märklig rytm som helt styrs av hunger, gamla filmrepriser på tv och hur länge man orkar ligga kvar under täcket och stirra i taket. Vi äter inte frukost, lunch och middag längre. Vi äter när vi råkar gå förbi kylskåpet och fastnar med öppen dörr i det kalla, vita skenet.

Pyjamasen som officiell uniform

Mellan den tjugosjunde och trettionde december sker en tyst överenskommelse i de flesta hem: vanliga kläder är frivilliga. Jeans känns plötsligt som en onödig och nästan fientlig begränsning av den personliga friheten. I stället drar vi på oss mjuka flanellbyxor, slitna collegetröjor eller den där varma morgonrocken som visade sig bli en perfekt julklapp till pappa och som nu vandrar runt mellan familjemedlemmarna i ren bekvämlighet. Håret sitter i en slarvig tofs eller står rakt upp åt alla håll. Tandborstningen skjuts upp till eftermiddagskaffet utan att någon lyfter på ögonbrynen.

Det är också nu vi verkligen börjar utforska allt som låg under granen. De nya pusslen med tusen bitar sprids ut över matsalsbordet, vilket innebär att all framtida förtäring måste ske vid soffbordet eller direkt stående vid diskbänken. Någon försöker montera ihop en komplicerad kaffekvarn, medan någon annan läser bruksanvisningen till de mer roliga julklappar som delades ut under hysteriska skratt några kvällar tidigare. Ingen har bråttom. Att bygga en legobil får ta sex timmar. Att hitta en borttappad pusselbit under mattan blir dagens viktigaste projekt. Ljudet av plastbitar som rasslar mot bordsytan blandas med det svaga brummandet från diskmaskinen som går för fjärde gången på två dygn.

Maten under den här veckan är ett kapitel för sig. Kylskåpet är fullt av små foliepaket, uppochnervända assietter och plastlådor med rester som långsamt byter skepnad. Prinskorvarna steks upp tillsammans med kokt potatis och överbliven rödkål till en sen pyttipanna klockan tre på eftermiddagen. Den sista biten julskinka hamnar i en toast med stark grovkornig senap mitt i natten, ackompanjerad av ett glas avslagen julmust. Pepparkakorna som mjuknat i burken doppas i kall mjölk. Det finns ingen logik, ingen näringslära, bara ren överlevnadsinstinkt och en stark vilja att inte låta Janssons frestelse gå till spillo.

När klockan tappar sin betydelse

Att gå utomhus under mellandagarna kräver ett mentalt beslut av monumentala proportioner. Vissa ger sig visserligen ut i mellandagsrean bland hetsiga köer och reaställ, men de flesta av oss nöjer sig med att öppna ytterdörren fem centimeter för att hämta in posten och snabbt konstatera att luften är för kall och världen för intensiv. Måste man ändå till mataffären för att köpa mjölk eller smör sker det i dunjacka över mjukisbyxorna. I gångarna möter man grannar med samma tomma, loja blick och nickar i tyst samförstånd vid hyllan för toalettpapper.

Vi backar snabbt in i värmen igen, tänder ett par halvbrunna ljuslyktor, knäpper på en gammal brittisk deckare eller ser om en film vi redan sett sju gånger förut. Vardagsrummet är belamrat med tomma kartonger och hopskrynklat silkespapper som ingen orkat bära ut till återvinningen ännu. Samtalen i soffan handlar sällan om stora livsfrågor. De rör sig snarare kring om det finns mer glögg kvar i flaskan, vem som tog den sista knäcken och vad vi egentligen ska hitta på till nyårsafton – om vi ens orkar göra någonting alls.

Det finns en enorm befrielse i denna kollektiva förvirring. Under några få dagar varje år tillåter vi oss själva att släppa taget om strukturerna som annars styr våra liv med järnhand. Kalendern är blank. Inga möten är inbokade, inga tider ska passas, telefonen ligger orörd på laddning i hallen och inga alarm ringer i ottan. Vi svävar i ett tryggt vakuum där gårdagen flyter ihop med morgondagen och där det enda verkliga kravet är att hålla värmen och låta kaffekoppen fyllas på.

Snart nog gör sig den bistra verkligheten påmind igen. Vi vet alla att den första vanliga tisdagen efter helgerna lurar runt hörnet med väckarklockor, pendeltåg, kalla bilrutor och stela skjortkragar. Men just nu, i denna ljuva dvala mellan helgerna, lägger vi upp fötterna på bordet igen, tar en näve skumtomtar till och låter klockan ticka utan att bry oss om vart den är på väg.