Mellan kalenderns datum och doften av granbarr
Klockan var kvart över fem en regntung tisdagseftermiddag på parkeringen utanför stormarknaden, och vindrutetorkarna kämpade trött mot en blandning av snöblandat regn och grus. Jag satt kvar i bilen en stund med motorn igång och fingrade på telefonen för att hitta bra julklappstips i stället för att gå rakt ut i den kalla blåsten. Det var den åttonde december. Julskyltningen i köpcentret hade lyst i nästan sex veckor, ljusstakarna stod redan i fönstren hemma på gatan och radion spelade jullåtar dygnet runt. Ändå var det någonting som saknades. Allt omkring mig skrek att det var högtid, men inuti kändes det bara som en helt vanlig, ganska mörk och blöt vardag.
Det där glappet mellan vad almanackan påstår och vad man faktiskt upplever i bröstet är märkligt återkommande varje år. Vi har fasta datum för allting. Första advent tänder vi det första ljuset, den första december öppnas första luckan i kalendern och den trettonde kommer lucia med saffransdoft och glitter i håret. Vi följer ett noga utstakat schema där varje steg förväntas vrida upp stämningen ett snäpp till. Men känslor låter sig sällan schemaläggas.
Datumens löften och den praktiska logistiken
Under flera år trodde jag att julkänslan var en funktion av förberedelser. Om jag bara bakade pepparkakorna i tid, putsade fönstren, köpte rätt sorts julkaffe och såg till att vara ute i god tid med varje liten detalj, då skulle magin infinna sig som på beställning. Verkligheten visade sig oftast vara en helt annan. Förberedelserna tenderar snarare att skapa en lång att göra-lista där man bockar av måsten i stället för att landa.
Vissa människor verkar ha förmågan att kliva rakt in i stämningen så fort löven faller, lite som när julmusiken dundrar ur bilstereon redan under tidig höst hos dem som längtat året runt. För mig har det nästan alltid fungerat tvärtom. Ju mer omgivningen försöker tvinga fram julkänslan med blinkande ljusslingor på torgen och glitter i varje butik redan i november, desto mer backar sinnet. Det blir som en kuliss, ett ytligt skal av förväntningar.
Det är lätt att tappa bort sig i jakten på den perfekta högtiden. Man springer mellan butiker i jakt på en genomtänkt julklapp till mamma, trängs bland stressade barnfamiljer på leksaksavdelningen och bär hem tunga papperskassar med rotfrukter och skinka. Händerna blir torra av kylan, fötterna värker efter timmar på hårda köpcentrumgolv och i bakhuvudet maler tanken på allt som ännu inte är klart. Den typen av december är fylld av aktivitet, men den är nästan helt tom på den där särskilda stillheten som vi egentligen förknippar med julen.
Det obemärkta ögonblicket när allt slår om
När börjar det då på riktigt? För min del har svaret nästan aldrig handlat om ett datum i kalendern eller en färdigställd lista. Det sker nästan alltid i det fördolda, ofta ganska sent och i en stund man inte alls har planerat för.
Ett år hände det den tjugoandra december, strax efter midnatt. Hela huset var tyst och familjen sov sedan länge. Golvet i hallen var täckt av avbrutna kvistar och blöta fotspår, ungefär som när huset togs över av ett träd som vi burit in från takräcket i regnet några timmar tidigare. Granen stod i sin fot i vardagsrummet, ännu helt oklädd och lite sned, och doften av blöta granbarr och kall kåda fyllde rummet på ett sätt som ingen doftljusburk i världen kan efterlikna. Jag stod där i strumplästen med en kopp te i handen och lyssnade på hur kylskåpet brummade svagt borta i köket. Världen utanför fönstret var kolsvart och stilla. Just då, i den där korta sekunden av absolut tystnad, föll någonting på plats i bröstet.
Julkänslan handlar kanske inte alls om att vara färdig, utan om att ge upp kravet på att bli det. Den kommer inte när sista kartongen med julpynt är tömd eller när julmaten är tillagad enligt konstens alla regler. Den smyger sig på när man stannar upp och inser att det som är gjort får duga, och det som inte hanns med helt enkelt inte var särskilt viktigt.
Nu när decemberkvällarna rullar förbi försöker jag påminna mig själv om att inte leta efter känslan på fel ställen. Den finns varken på stormarknadens parkeringsplats, i kalenderns luckor eller i den perfekta tidsplaneringen. Den väntar i de där små, oplanerade mellanrummen – när doften av nyskalad clementin sprider sig i ett tyst kök, när snön äntligen lägger sig som ett dämpande täcke över trottoarens grus, eller när man sätter sig i soffan sent på kvällen och bara tittar på det varma skenet från en ensam ljusstake.