Märkliga svenska julvanor vi gör varje år utan att fatta varför

Varje år den tjugofjärde december kokar vi en bit salt fläsk och doppar torrt vörtbröd i det feta spadet, utan att någon vid bordet egentligen tycker att det är festens kulinariska höjdpunkt. Vi gör det ändå av ren vana, precis som när vi letar efter roliga julklappar till släktens alla traditionsivrare bara för att hålla stämningen vid liv. Julen är full av dessa märkliga små ritualer som vi upprepar med imponerande precision, trots att nästan ingen runt matbordet längre minns varför vi började med dem från första början.

Mandeln i gröten och det märkliga hotet om giftermål

Att sleva upp risgrynsgröt ur en kastrull borde vara en ganska odramatisk syssla. Ändå förvandlas grötlunchen till en lågintensiv psykologisk thriller så fort den skalade sötmandeln dumpas i grytan. Den som får mandeln i sin tallrik ska enligt modern folktro bli gift under det kommande året, eller åtminstone få en liten marsipangris som tröstpris.

Går vi tillbaka till 1800-talets bondesamhälle var mandeln inte alls en harmlös lek för mätta tonåringar. Då var det pigorna och drängarna som tävlade om den, och mandeln betraktades som ett skarpt varsel om vem som skulle lämna sitt ogifta tjänstehjonliv bakom sig. Fick en redan gift husmor mandeln betydde det otur eller skvaller. Idag sitter vi istället och sväljer mandeln hel i ren panik för att slippa hålla ett improviserat tal, eller tuggar diskret på den medan vi funderar på om marsipangrisen från mataffären verkligen smakar gott i år.

Julbocken som vi degraderade till halmprydnad

Innan den rödklädda farbrorn med vitt skägg tog över julafton var det en bock som styrde och ställde i de svenska stugorna. Det var ingen mysig liten figur. Julbocken var en ganska obehaglig, hednisk varelse med rötter i fornnordisk mytologi och Tors bockar. Han dök upp i mörkret, bankade i dörren med en stav och krävde mat och brännvin snarare än att dela ut presenter.

Under 1800-talet började någon i stugan klä ut sig till bock med en pälsväst och en bockmask av näver för att skoja med barnen. Sakta tämjdes besten. Idag har vi förvisat den en gång så skräckinjagande varelsen till en hårdknuten halmfigur med röda sidenband som ställs på skänken bredvid det trasiga julpyntet som vägrar dö år efter år. Vi tittar knappt på den, men skulle den saknas känns rummet fel.

Klockan tre stannar Sverige för en amerikansk anka

Prick klockan femton noll noll sätter sig miljontals svenskar i soffan för att se exakt samma tecknade inslag som de sett varje år sedan 1960. Tittar man nyktert på företeelsen är den helt bisarr. Vi avbryter samtal, pausar matlagningen och hyssjar åt folk som pratar när tjuren Ferdinand sätter sig på humlan.

Bakgrunden handlar inte om någon uråldrig magi utan om televisionshistoria. År 1960 fanns det bara en enda tv-kanal i Sverige. Att få se amerikansk färgfilm av högsta kvalitet var en sensationell händelse som man planerade hela helgen runt. Idag har vi alla världens filmer en knapptryckning bort i fickan, men vi sitter ändå kvar i soffan i tyst samförstånd, medan någon smyger iväg till grovköket för att i panik slå in en sista julklapp till pappa innan mörkret faller helt.

Julklappsrimmet som började som ett elakt hyss

Att sitta med en kaffekopp sent på kvällen och svettas över nödrim är en konstform vi vägrar släppa. Vi försöker desperat rimma på yllesockor och böcker utan att avslöja innehållet. Men traditionen med julklappar började faktiskt inte med generositet, utan med rena trakasserier.

Ordet klapp kommer från att man smög fram till grannens dörr i vinternatten, klappade hårt på träet, slängde in en vedklamp eller en halmdocka genom dörrspringan och sprang därifrån för glatta livet. På vedklampen satt ofta en elak eller retsam vers fastnålad, riktad mot någon i huset. Med tiden byttes vedträt ut mot faktiska gåvor, men rimmet levde kvar. Nu sitter vi där och snickrar ihop en vers till en genomtänkt julklapp till morfar och farfar, lyckligt ovetande om att vi egentligen återskapar ett tvåhundra år gammalt byhyss.

Dopparedagen och den stora brödblötan

Varför kallar vi julafton för dopparedagen? Svaret finns i den katolska medeltidens fasta. Före juldagen fick man inte äta kött, men bröd gick bra. För att göra det torra brödet ätbart och dryga ut maten doppade man det i grytan där julskinkan och korvarna kokade. Spadet räknades tekniskt sett inte som kött, vilket gjorde att man kunde kringgå fastebestämmelserna med gott samvete.

När fastan försvann med reformationen behöll vi doppet. Det blev en självklar start på julfirandet, en rustik påminnelse om att nu är maten äntligen klar. Idag står vi där vid spisen med varsin bit vörtbröd på en gaffel medan julpapper slits upp i vardagsrummet och sakerna som alltid försvinner under paketöppningen skapar lätt förvirring bland soffkuddarna.

Det fina med de här små vanorna är att de inte behöver någon logik. Vi behöver inte veta exakt varför vi ställer ut halmbockar eller kastar bröd i spad för att känna att det är jul. Det räcker med att vi gör det tillsammans, precis som vi alltid har gjort.