Konsten att tappa bort fem kilo gjutjärn i sitt eget förråd

”Den låg ju här förra året”, sa jag rakt ut i källarmörkret. Det fanns ingen där nere som lyssnade, förutom en tveksam spindel bakom ett kvastskaft och tre halvt förmultnade flyttlådor märkta ’sommarkläder 2018’. Medan resten av familjen satt uppe i värmen och scrollade efter en genomtänkt julklapp till pappa, stod jag med böjd rygg bland dammråttor och skarvsladdar från nittiotalet. Klockan var tjugo över sju på kvällen den tjugoandra december. Ute vid garageväggen stod en rödgran och frös i snömodden, och jag saknade den enda komponenten som kunde förvandla den från en vältande brandfara till en prydnad: den mörkgröna julgransfoten av gjutjärn.

Det rör sig om ett välkänt fysikaliskt mysterium som vetenskapen ännu inte har lyckats kartlägga. Julgransfoten väger närmare fem kilo. Den är gjord av massiv metall, har tre bastanta vingskruvar och är målad i en industriell, mörkgrön nyans som rimligen borde synas på mils avstånd mot grå betong. Ändå upphör den att existera den tjugonde januari varje år. Den dunstar bort ur det fysiska rummet för att sedan återuppstå på en fullständigt ologisk plats exakt elva månader senare.

Jag inledde sökandet systematiskt. Först den låga hyllan under källartrappan, där allting som saknar naturlig hemvist förr eller senare hamnar. Där hittade jag en uppblåsbar flamingo från en semester på Öland, ett oöppnat badmintonset, en halv säck fuktskadat kattströ och en plastkasse med udda raggsockor. Men ingen fot. Jag drog fram två tunga plastbackar fulla med glaskulor och silverglitter som genast fällde glittrande partiklar över mina strumpor. Varje gång granen ska in i huset uppstår samma märkliga oreda, lite som dagen då huset togs över av ett träd och ingen riktigt visste var någonting hörde hemma.

Jag tog fram telefonen, tände ficklampan och lyste upp mot den dammiga loftavsatsen bakom varmvattenberedaren. Där uppe luktade det kall vind, gammal takpapp och förvaring. Mellan travarna av dubbdäck och takräcken fann jag en kartong märkt ’Julpynt diverse’. I den låg en adventsljusstake med två saknade glödlampor, en skev tomtemask och ett gäng roliga julklappar från en tidigare julfest på jobbet som ingen i huset hade haft hjärta att kasta. Men julgransfoten lyste med sin frånvaro. Där fanns bara en tom spolarvätskedunk och en trasig cykelpump från Biltema.

Det finns stunder under decemberstöket då man starkt ifrågasätter hela konceptet med barrväxter inomhus. Varför bär vi frivilligt in ett träd i ett uppvärmt vardagsrum, för att sedan tillbringa två timmar i krypande ställning på ett kallt källargolv och svära över rostiga gängor? Om man istället valde att låta julklapparna flytta bort från granen och lägga dem på ett vanligt matbord skulle hälften av julstressen försvinna i ett nafs. Ingen barrpanik, ingen kåda på parkettgolvet och framför allt: ingen förnedrande jakt i förrådets mörkaste hörn.

Jag satte mig på en uppochnedvänd back och andades ut en suck som bildade ett litet moln i den råa källarluften. Knäna värkte mot betongen. Kylan kröp sakta genom tyget i mina byxor. Det är just den här maktlösheten som förenar julgransfoten med hemmets andra flyktiga föremål: rullen med packtejp, den lilla stjärnskruvmejseln som passar till batteriluckor och kvittot på den där tröjan som visade sig vara två storlekar för liten. De existerar bara som abstrakta minnen fram till den sekund man inte längre behöver dem.

Jag reste mig igen och kastade en misstänksam blick mot grovköket. Inte för att jag på fullt allvar trodde att foten låg i torktumlaren, utan för att logiken vid det här laget hade havererat fullständigt. Till slut gick jag ut i det ouppvärmda garaget, klev över en hopfällbar solstol och flyttade på en gammal grästrimmer som inte startat sedan 2019.

Där stod den. Nedtryckt i en kylväska från nittiotalet, omsorgsfullt gömd under en blå presenning bakom en stapel gamla trädgårdsplattor. Vem som hade ställt den där var en gåta, men misstankarna riktades omedelbart mot mitt eget dåtida jag. Och som om det inte vore nog: två av de tre vingskruvarna saknades. De låg självklart inte i kylväskan. Jag hittade dem tjugofem minuter senare i en tom sillburk på snickarbänken, bredvid några rostiga träskruvar och ett uttorkat limstift.

Jag bar upp den kalla metallklumpen till hallen, ställde den på en utvikt dagstidning och ropade upp mot övervåningen att granen äntligen kunde komma in. Ingen svarade. De hade precis upptäckt att tejprullen var borta. Jag släpade in trädet, drog åt de tröga skruvarna tills knogarna vitnade och lovade mig själv med absolut bestämdhet att nästa år ska foten stå synlig på hyllan direkt vid källardörren. Jag vet redan nu hur den planen kommer att sluta.