Julmusiken vi avskyr att älska
Vi erkänner: om vi tvingas höra Mariah Carey ta den där sista, gälla falsetttonen en enda gång till innan lucia kommer vi att barrikadera oss i källaren med industrihörselskydd. Det är en plåga utan motstycke som driver oss till vansinnets yttersta gräns. Samtidigt står vi där bland svettiga dunjackor i en överhettad galleria i jakt på en genomtänkt julklapp till mamma och känner hur högerfoten börjar stampa takten mot linoleumgolvet. Vi hatar det. Vi föraktar manipulationen. Men vi kan inte sluta nynna. Det är en tvåfrontsstrid mot vårt eget förstånd som pågår från mitten av november till annandagen, och vi förlorar den varje år med flaggan i topp.
Det kollektiva Stockholmsyndromet vid fruktdisken
Det finns en särskild sorts hjärntvätt som bara inträffar i närheten av julen. Det börjar så oskyldigt runt den tjugonde november. Någon på ett lokalt bageri sätter på en spellista och plötsligt ekar de första syntackorden i Whams ”Last Christmas”. Första gången ler man lite överseende och tänker att jaha, nu är det dags igen. Men när man har hört George Michael bli dumpad på annandagen för sjuttioelfte gången under en och samma eftermiddag på jakt efter roliga julklappar till släktens julklappsspel, då börjar blicken flacka.
Ingen människa i sunt tillstånd skulle frivilligt lyssna på exakt samma tolv låtar i loop i fem veckors tid under någon annan månad på året. Om någon spelade sommarplågor från 1998 på repeat i matbutiken i juli skulle det bli upplopp vid pantmaskinerna. Men i december accepterar vi det. Vi låter Michael Bublés sammetsröst skölja över oss medan vi väger clementiner på ICA, och vi nickar i tyst samförstånd med främlingar vid frysdisken när Chris Rea förklarar att han kör hem över julen trots att han uppenbarligen sitter fast i en bilkö utanför Slagsta. Vi utvecklar ett genuint Stockholmsyndrom till bjällror och tamburiner. Vi hatar varje sekund av den kommersiella hysterin, men ta bort ljudslingan i tre minuter och rummet känns plötsligt lika tomt och kallt som ett öde parkeringsdäck.
När Triad och Tommy Körberg blir existentiella hot
Sedan har vi den svenska kanon, som opererar på en helt annan emotionell nivå. Här handlar det inte om glättig amerikansk glitterpop, utan om tungt, nordiskt vemod med pretentioner. Triads ”Tänd ett ljus” har förföljt oss sedan mellanstadiets stela luciatåg, där någon alltid svimmade i andra versen. Texten är så övertydlig att man vill gömma sig under en filt, men när den spelas en regnig kväll i radhuskvarteren sitter man ändå där och väntar på att den där barnkören ska komma in i refrängen.
Det blir ännu mer absurt när Tommy Körberg brakar loss med ”O helga natt”. Det är en låt som kräver lungkapacitet som en val och som förvandlar varje personbil med imma på rutorna till en arena för falsksång. Att sitta fast i trafiken under en helt vanlig tisdagskväll i december och försöka ta ton samtidigt som Körberg tar i från tårna är ett folknöje som ingen vågar erkänna öppet. Vi skäms, vi vrider ner volymen en aning när vi stannar vid rödljusen så att föraren i filen bredvid inte ska se hur vi tar i för kung och fosterland, men i nästa kurva åker volymratten upp till max igen.
När man sedan irrar runt i en butik som doftar konstgjord kanel och svett på jakt efter en sista-minuten julklapp till pappa, är det just dessa dramatiska stråkar som gör att man inte helt tappar fattningen. Musiken fungerar som en sorts bedövning mot trängseln och de långa köerna till kassan.
Tystnaden i januari som känns helt fel
Det verkligt absurda i den här relationen visar sig inte förrän helgerna är över. Den tjugosjunde december sker ett abrupt skifte i verkligheten. Butikerna klipper av spellistorna som om någon dragit ur en gigantisk propp. Från en sekund till en annan ersätts bjällerklang och gospelkörer med intetsägande listpop eller den dämpade susningen från ventilationen. Just när mellandagarnas märkliga vacuum inträder och vi borde pusta ut i tacksamhet över att slippa höra John Lennon sjunga om fred på jorden för femte gången på en timme, drabbas vi av en underlig tomhet.
Det visar sig att vi inte alls ville ha tystnad. Vi ville bara ha rätten att klaga på ljudet. Utan den konstanta ljudmattan av bjällror och smöriga stämmor blir vardagen plötsligt platt, grå och alldeles för realistisk. Vi har tillbringat en hel månad med att sucka högt åt varje ton av ”Fairytale of New York”, men när Shane MacGowan tystnar i januari känns diskbänken oändligt mycket tråkigare. Vi avskyr dessa melodier för att de är påträngande, förutsägbara och omöjliga att värja sig mot. Ändå är de det enda som lyckas hålla mörkret på avstånd under årets allra svartaste veckor, och innerst inne vet vi att vi kommer att välkomna dem tillbaka med öppna armar så fort novembermörkret rullar in igen nästa år.