Julbordets värsta rätter som vi bara äter av ren plikt

Skulle du någonsin ställa dig en regnig tisdagskväll i februari och koka grisfötter i gelatinös buljong bara för att du var sugen på en riktigt god kvällsmacka? Självklart inte, för det vore ett beteende som gränsar till vansinne. Ändå sitter vi där den tjugofjärde december och tvingar i oss pressylta med ett stelt leende, precis efter att ha delat ut årets julklapp till pappa vid matsalsbordet.

Det svenska julbordet är till hälften en kulinarisk triumf och till hälften en kollektiv masspsykos. Vi har ärvt en samling maträtter från en tid då överlevnad handlade om att konservera varenda slaktad kroppsdel med hjälp av salt, ättika, torkning och aska. Och i stället för att tacksamt konstatera att kylskåpet uppfanns runt förra sekelskiftet, envisas vi med att duka fram samma medeltida nödproviant år efter år.

Lutfisken är en kemisk olycka, inte en delikatess

Låt oss börja med elefanten i rummet: lutfisken. En fisk som har torkats tills den liknar en planka, för att sedan återupplivas i lut – samma substans som man rensar avlopp med. Resultatet är en genomskinlig, darrande sörja helt utan egen smak, vars enda funktion i livet är att transportera enorma mängder kryddpeppar, skirat smör och béchamelsås direkt in i munhålan.

Om en maträtt kräver att man dränker den i ett decimeterdjupt lager av fett och sås för att den överhuvudtaget ska gå att svälja, då är det inte mat. Då är det ett straffarbete. Den som påstår sig älska lutfisk för fiskens skull ljuger antingen för sig själv eller för sin omgivning. Laga lutfisk en vanlig söndag i mars om du menar allvar. Nej, just det. Det händer inte.

Kött instängt i kall gelé

Sedan har vi syltan. Rullsylta, pressylta, kalvsylta. Kärt barn har många namn, men i praktiken rör det sig om små bitar av odefinierbart kött som svävar omkring i stelnad buljong, likt biologiska prover i formaldehyd på Naturhistoriska riksmuseet.

Någon har lagt ner timtals med osynligt slit på att koka, pressa och krydda denna skapelse. Man känner sig tvingad att ta en skiva av ren respekt för kockens uppoffring. Men konsistensen av kallt, dallrande fett mot gommen är ingenting som hör hemma på ett modernt matbord. Det smakar 1800-talsnöd och fattigstuga, hur mycket kryddnejlika man än försöker kamouflera eländet med.

Dopp i grytan och blött bröd

Dopp i grytan är ett annat fenomen som borde ha avskaffats i samma stund som svenskarna slutade drabbas av skörbjugg. Idén att ta ett fullt fungerande, hårt tunnbröd eller vörtbröd och sänka ner det i det feta spadet från en kokt julskinka tills det förvandlas till en ljummen, gråaktig degklump är helt obegriplig.

Vem vaknar en morgon och tänker: ”Idag vill jag äta uppblött deg med smak av salt skinkspad”? Ingen. Ändå står grytan där och puttrar, och minst en släkting – oftast från den äldre generationen – insisterar på att detta är själva själen i julfirandet. Kanske köper man en fin julklapp till mormor och farmor för att kompensera för att man vägrar doppa brödet i deras heliga spad, men undan slipper man sällan helt.

Grönkålen som kokats till oigenkännlighet

Grönkål är modernt, fräscht och nyttigt. Utom på det halländska eller skånska julbordet, där den långkålas tills varje spår av klorofyll, krispighet och vitaminer har drivits ut ur bladen. Den kokas i skinkspad, hackas och fräses i grädde tills den antar färgen av en skogsmyr i november. Smaken är inte hemsk, men texturen påminner mest om vått gräsklipp som har legat under en presenning sedan sommaren.

Vi äter det bara för att tallriken behöver någonting grönt som kan dölja berget av prinskorv och köttbullar. Det är ett alibi, inte en smakupplevelse.

Mellandagarnas eviga rester

Det värsta med alla dessa pliktmåltider är inte ens julaftonskvällen. Det är dagarna efteråt. När vi går in i mellandagarnas märkliga vacuum och öppnar kylskåpet, möts vi av plastfolierade skålar fyllda med samma dallrande rester. Ingen vill ha dem. Ingen vågar kasta dem.

Där står lutfiskresterna och torkar till gummi. Där står syltan och grånar i kanterna. Vi flyttar runt skålarna för att komma åt smöret, tills någon slutligen, runt den tredje januari, i smyg tippar hela härligheten i komposten och beställer en pizza.

Traditioner är fantastiska, men traditionens makt över våra smaklökar är orimligt stor. Det är dags att vi slutar låtsas. Låt sillen, köttbullarna, revbensspjällen och Janssons frestelse stå kvar på bordet – de har förtjänat sin plats genom att faktiskt smaka gott. Men låt askluten, grisfötterna och det blöta brödet stanna kvar i historieböckerna där de hör hemma.