Gråbrun sörja på tisdag och vykort på lördag: när decembervädret inte kan bestämma sig

Det tog ungefär tre sekunder att inse misstaget när sulan träffade trottoarkanten klockan sju på morgonen. Vi hade valt ljusbruna mockaskor i en naiv tro på frost och krispiga minusgrader, men möttes istället av en dm-djup brun saltsörja. Samtidigt som vi klev ut i mörkret och grubblade över en genomtänkt julklapp till mamma söp sig saltvattnet rakt igenom skinnet och in mellan tårna. Fötterna blev genomblöta och iskalla innan vi ens hunnit fram till busshållplatsen vid korsningen.

December är månaden som vägrar bestämma sig. Det är som om atmosfären lider av akut personlighetsklyvning och bestämt sig för att trycka ihop fyra olika årstider på en och samma arbetsvecka. Ena dagen bjuder på arktisk kyla som biter i kinderna, fryser näshåren till stela barr och förvandlar varje andetag till tjocka moln av vit ånga. Tolv timmar senare slår det om till sex plusgrader, fuktig dimma och ett horisontellt, piskande regn som letar sig in bakom halsduken och rinner längs ryggraden.

Vi rör oss genom dagarna som statister i en fars där vädergudarna helt har tappat bort manuskriptet. På tisdagen vaknar vi till två decimeter gnistrande pudersnö. Ljuset återvänder plötsligt till världen, gatlyktornas gula sken bäddas in i ett mjukt lugn och barnen skriker av ren förtjusning i trappuppgången när overallerna åker på. Man känner en kort sekund av äkta, okomplicerad julfrid. Man intalar sig att i år blir det faktiskt som på de där gamla målade julkorten från förra seklet. Vi bygger mentala bilder av varm kryddig glögg vid en sprakande brasa medan flingorna dalar stilla mot fönsterblecket.

Men friden varar i ungefär fem timmar. Framåt lunchtid har temperaturen smugit sig upp över nollstrecket, och den lätta snön förvandlas till ett tungt, klibbigt täcke. Snart övergår allt i ett tröstlöst gråblask som plogbilarna river upp och förvandlar till smutsiga vallar längs cykelbanor och övergångsställen. När vi trampar hemåt i skymningen sprutar den mörka modden från framhjulet rakt upp på byxbenen. Det känns som att vada genom kall havregrynsgröt kryddad med vägsalt och grus. Det är i sådana stunder man inser att månaden beter sig precis som en person med alldeles för mycket glitter och absolut ingen förmåga att hålla en röd tråd.

Sedan kommer torsdagen med sitt klassiska drag: den plötsliga nattfrosten. Den där decimetern av halvsmält, upptrampad sörja fryser blixtsnabbt till en knottrig, stenhård och livsfarlig pansaris. Trottoarerna förvandlas till ett glansigt minfält där man tvingas välja mellan den glatta isgatan eller den ojämna kanten i snövallen. Vi rör oss framåt med lätt böjda, stela knän och armarna utsträckta åt sidorna i en desperat pingvingång för att inte slå bakhuvudet i asfalten utanför närbutiken. Med tunga papperskassar i händerna försöker vi parera varje liten lutning samtidigt som vi funderar på om rejäla broddar vore en lämplig julklapp till pappa i år, eller om han redan har gett upp kampen mot tyngdlagen och planerar att stanna inomhus fram till påsk.

Att klä sig för det här vädret är en daglig logistisk kris som driver vem som helst till vansinne. Vår hall ser numera ut som ett katastrofområde eller ett lager i totalt sammanbrott. Där trängs tunga dunjackor och stickade luvor med tunna galonregnkappor, ullsockor, gummistövlar, dubbade kängor och tre böjda paraplyer som redan vänts ut och in av stormbyarna nere vid torget. Man klär på sig i tre omsorgsfulla lager för att klara morgonens råkalla snålblåst på perrongen, bara för att svettas ymnigt och flämta efter luft när eftermiddagen bjuder på fuktigt dis, instängd kupévärme och sju plusgrader i tunnelbanan.

Vi minns hur det var när snöstormen i november drog in och gav oss falska förhoppningar om en lång, tidig och stabil vinter. Den snön låg vit och vacker i knappt två dygn innan den regnade bort över en natt och ersattes av ett kompakt, vått mörker där den svarta asfalten tycktes suga åt sig allt befintligt ljus från bilar och gatlampor. Ändå står vi där varje morgon klockan kvart över sex och stirrar ut genom köksfönstret med samma oförstående blick mot termometern. Ska man ta de fodrade kängorna eller gummistövlarna? Ska man packa rejäla tumvantar eller regnskyddet till datorryggsäcken?

På lördagen droppar det från takrännorna med ett monotont, sövande kluckande mot blecket. Snögubben som grannbarnen byggde så entusiastiskt på innergården har tappat sin morotsnäsa och lutar nu i en tragisk fyrtiofemgradig vinkel mot komposten med två kolbitar rinnande nerför kinden. Det vita täcket har dragit sig tillbaka och blottat tillplattat fjolårsgräs, grus, bruna löv och rostiga gamla cykellås. Men vi vet alla vad som väntar. Så fort vi vant oss vid tanken på en grön och fuktig jul kommer termometern att störtdyka till minus åtta lagom till att väckarklockan ringer på måndagsmorgonen.

Väderapparna i telefonen har sedan länge gett upp alla försök till exakt precision. De visar en märkligt sammansatt ikon bestående av en blek sol, ett mörkt moln, en regndroppe och en snöflinga på samma gång – meteorologins moderna motsvarighet till en uppgiven axelryckning. Vi hänger upp de blöta mockaskorna på tork ovanför elementet i hallen, lägger i tidningspapper i tårna, känner doften av fuktigt ylle och våt hund sprida sig i lägenheten och accepterar att decembervädret helt enkelt är en oberäknelig naturkraft som vägrar underkasta sig både prognoser och mänsklig logik.

Similar Posts