Första julen i nya lägenheten och konsten att rota sig

Flyttkartongerna stod travade i dubbla rader längs den halvmålade hallväggen och ekot i det tomma vardagsrummet gjorde varje fotsteg onödigt dramatiskt. Det var den andra december och tvårummaren luktade fortfarande spackel, fuktig målartejp och kallt trapphus. Golven var kalla genom raggsockorna. Mellan två halvöppnade kartonger med pocketböcker satt jag på parketten med ryggen mot en flyttfilt och skrollade i telefonen på jakt efter bra julklappstips, medan elementen sakta började susa och knäppa i takt med att eftermiddagskylan slog till mot fönsterrutorna. Utanför skymningen drog cyklister förbi på gatan tre trappor ner med gula reflexvästar och immiga glasögon.

Att flytta precis i början av vintern är en säregen prövning. Hela samhället runt omkring en växlar upp i ett slags gemensam, varm förväntan. Det doftar saffran från bageriet vid hörnet och grannarna har redan satt upp sina ljusslingor på balkongerna. Själv stod jag i en lägenhet där nakna glödlampor hängde i svarta sladdar från takkrokarna och där jag inte ens visste i vilken låda kaffebryggarens filterhållare hamnat. Det fanns ingen självklar plats för ett matbord, än mindre för en gran. Fönsterbrädorna i kalksten var belamrade med skruvdragare, tumstock, dammiga trasor och halvtomma kaffemuggar i papper. Ändå fanns där ett märkligt lugn mitt i röran. En ny och tom bostad i december bär på en helt oskriven historia som man sakta får börja fylla.

Framåt sjutiden på kvällen gav jag upp monteringen av en bokhylla och drog i stället fram en låda märkt med svart spritpenna: Julpynt – ömtåligt. Det kändes som en ren överlevnadsinstinkt att öppna just den. Där låg de gamla ärvda sakerna, omsorgsfullt invirade i gulnat tidningspapper från tre år tillbaka med gamla lokala nyheter och korsord på halva sidorna. En halmbock som för länge sedan tappat ett bakben och behövde lutas mot en vägg, en tung ljusstake i mässing med intorkade spår av rött stearin och den där tunna glaskulan med flagande guldfärg som hängt med sedan barndomen. Man inser snabbt att det trasiga julpyntet som vägrar dö betyder oändligt mycket mer för hemkänslan än nymålade lister någonsin kan göra. Jag torkade av en fönsterbräda, ställde ljusstaken där och tände ett vitt kronljus. Lågans flämtande sken mjukade omedelbart upp de skarpa, råa hörnen i rummet.

Ett hem blir inte ett hem för att man ställer in möbler efter en ritning. Det blir ett hem när de första små vanorna börjar sätta sig, ofta genom rena tillfälligheter. Jag upptäckte ganska snart att kökets ena hörn fångade morgonljuset perfekt mellan klockan åtta och tjugo över åtta. Där drog jag fram en omaka pinnstol som blivit över och gjorde det till min fasta plats för morgonkaffet, medan kaffebryggaren puttrade bredvid en hög med oöppnad flyttpost. I brist på gardinstänger fäste jag en vit pappersstjärna med en bit ståltråd direkt i fönsterkarmen. När mörkret föll vid fyratiden speglade sig det varma, perforerade mönstret i det dubbla glaset och suddade ut den främmande känslan mot bakgårdens mörka fasader.

Senare samma vecka tog jag itu med dofterna, för inget förvandlar en byggarbetsplats till en bostad så snabbt som kryddor. Jag värmde glögg i en kastrull på spisen medan jag försökte bestämma vad som skulle bli årets julklapp till mamma och antecknade idéer med blyerts på baksidan av ett långt kvitto från byggvaruhuset. Doften av kardemumma, kryddnejlika och apelsinskal tog snabbt över och trängde undan den fräna lukten av spackeldamm och nyslipat trä. Radion stod på en fönsterbräda och spelade dämpad jazz. Sakta började lägenheten få en egen röst; jag lärde mig vilken golvplanka i hallen som knarrade högst och hur kylskåpet brummade till med jämna mellanrum i tystnaden.

När det blev dags att slå in de första paketen satte jag mig direkt på vardagsrumsgolvet bland rullar av brunt omslagspapper och snören i jute. Det dröjde inte mer än fem minuter innan den klassiska decemberförbannelsen slog till. Saxen som jag nyss hållit i handen var spårlöst borta, tejprullen hade rullat iväg och gömt sig under kanten på en garderobssockel och snörrullen hade trasslat till sig i en omöjlig härva. Det slog mig att just sakerna som alltid försvinner när man behöver dem som bäst faktiskt skänker en oväntad trygghet. Kaoset var precis detsamma som i min förra lägenhet, och i lägenheten innan dess. Att ligga på magen och fiska efter en tejprulle under en möbel med hjälp av en linjal är trots allt en universell jultradition som inte bryr sig om vilket postnummer man har.

Några dagar innan dopparedagen mötte jag grannen från våningen under i det trånga soprummet på gården när vi båda försökte platta till kartonger. Vi nickade, utbytte några korta ord om snömodden på gatan och önskade varandra en god helg. Det var ett litet, vardagligt ögonblick, men det förankrade mig ytterligare i huset. Trapphuset kändes inte längre som en opersonlig passage utan som en gemensam korridor full av liv, matos och dämpade samtal bakom tunga dörrar.

På julaftonsmorgonen vaknade jag klockan sju av att plogbilen körde förbi nere på gatan. Ett tunt lager nysnö låg över taken och dämpade alla stadens skarpa ljud. Lägenheten var fortfarande långt ifrån färdiginredd; i hallen stod tre flyttlådor med böcker som jag bestämt mig för att inte röra förrän i januari, och på vardagsrumsväggen hängde fortfarande bara två tomma tavelkrokar. Men kaffet var varmt, på spisen stod en kastrull med risgrynsgröt på lägsta värme och i hörnet vid balkongdörren stod en liten kungsgran i en brun lerkruka och spred doft av kåda och fuktig barrskog. De nya traditionerna behövde inte planeras fram. De hade redan börjat slå rot av sig själva, mitt bland flyttlådor och levande ljus.