Farfar, multimetern och julgransbelysningen från 1974
Den låg i en brun skokartong från skoaffären Häggströms som slog igen 1991: en stenhård knut av tvinnad mörkgrön kabel, sexton klämmor av blekt plast och lika många spetsiga glödlampor. Ingen i rummet visste var kabeln började eller slutade. Medan jag drog försiktigt i en lös ände funderade jag på om årets bästa julklapp till mormor och farmor vore en ny, trasselfri slinga, men jag visste att förslaget var dömt på förhand. I det här huset slängde man inte fungerande elektronik bara för att den krävt tre timmars tålamod sedan Sovjetunionens fall.
Farfar klev fram till bordet och tog över. Han hade på sig sin gråmelerade slipover och läsglasögonen med extra förstoringsglas fästa med en liten metallklämma på näsryggen. Han suckade inte. Han betraktade härvan som en värdig motståndare som bara behövde disciplineras. Först bredde han ut två uppslagna nummer av Dagens Nyheter över matbordet för att skona fernissan. Därefter hämtades den tunga utrustningen från källarverkstaden: en gul Fluke-multimeter, en avbitartång, lödkolven och en halvtom sprayburk 5-56 som doftade skarpt av fotogen och rostlösning.
Farfar började med att förklara seriekopplingens principer för fyrtiotredje året i rad. Sexton lampor. Tvåhundratrettio volt dividerat med sexton ger drygt fjorton volt per sockel. Om en enda glödtråd ger upp bryts hela kedjan och mörkret faller över grenarna. Min farbror hade en gång i mitten av nittiotalet föreslagit en modern LED-slinga med parallellkoppling. Farfar hade tittat på honom med samma tysta besvikelse som om farbror föreslagit att vi skulle byta ut skinkan mot formpressad sojakorv. Riktigt ljus krävde volframtråd, värmeutveckling och respekt för grundläggande ellära.
Felsökningen inleddes klockan två på eftermiddagen den tjugotredje december. Farfar satte kontakten i vägguttaget bakom bokhyllan. Ingenting hände. Inte ens ett litet glödande sprakande. Han drog ur kontakten igen och började skruva ur lampa för lampa för att mäta motståndet i varje enskild sockel med multimeterns testspetsar. Vi barn fick sitta tysta på köksstolarna. Man fick inte skaka bordet när farfar mätte resistans.
Vid lampa sju visade instrumentet oändligt motstånd. Farfar stannade upp, nickade långsamt och konstaterade med låg röst att vi funnit avbrottet. Men triumfen kom av sig när reservdelslagret inventerades. Den lilla plåtburken med reservlampor – en gammal halstablettask från Läkerol – innehöll bara två trasiga päronlampor och en modell med fel gänga. Pappa, som ständigt letar efter praktiska julklappar till pappa och andra envisa tekniker, klev försiktigt in i rummet och erbjöd sig att åka till bensinmacken för att köpa reservlampor. Farfar avböjde utan att lyfta blicken.
Lösningen var kirurgisk. Farfar klippte helt enkelt bort den trasiga lamphållaren och skalade kablarna med tänderna. ”Vi kopplar förbi den sjunde”, förklarade han lugnt medan han tvinnade koppartrådarna. ”Femton lampor på nätspänningen ger drygt femton volt per styck. De kommer att lysa tre procent starkare och hålla i minst två säsonger till.” Farmor ropade från köket och undrade varför det luktade bränd isolering i hela hallen. Att hantera julens små missöden krävde enligt farfar varken oro eller brandkår, bara lite krympslang och en stadig hand med lödtennet.
Klockan 17.30 genomfördes provbelysningen. När stickproppen trycktes in fylldes vardagsrummet av ett intensivt, nästan bländande bärnstensljus. Farfar log inte med munnen, men ögonbrynen åkte upp en millimeter, vilket i hans värld motsvarade en stående ovation. Därefter återstod bara den fysiska monteringen i granen, vilket visade sig vara ett helt eget mekaniskt problem.
Granen var en tät rödgran som barrade vid minsta beröring. Farfar krävde matematisk symmetri: fyra lampor i toppen, sex i mitten och fem nertill. Sladden var stel efter fyrtio år på vinden och vägrade ligga rakt. När den sista klämman skulle fästas runt en kraftig kvist i botten sprack den gamla bakelitplasten med ett torrt knäpp. Farfar stod blixtstilla i tio sekunder. Sedan drog han fram en rulle svart eltejp ur fickan och förankrade lamphållaren direkt i barken. Vi visste alla att julkartongerna som krymper varje år när julen städas bort aldrig skulle rymma den här modifierade kabelkonstruktionen, men det var ett problem för tjugondag Knut.
När allt var klart släcktes taklampan. Granen lyste med ett varmt sken som doftade svagt av uppvärmd kåda och gammal transformator. Farfar satte sig till rätta i sin öronlappsfåtölj med en kopp kallnat kaffe och betraktade verket. Lampa nummer åtta lyste märkbart starkare än de andra och flimrade lite när kylskåpskompressorn startade ute i köket, men ingen sa ett ord. Det var årets största ingenjörsbragd.