En tyst morgon i december innan ljuset kommer

Ögonen öppnas i ett sovrum som är fullständigt svart, fem minuter innan mobilens larm ska bryta tystnaden. Det finns ingen strimma av gryning utanför rullgardinen, bara den massiva natten som ligger tung över gatan och hustaken. Jag ligger orörlig under duntäcket och känner kylan mot nästippen medan tankarna sakta börjar röra på sig, och jag kommer att tänka på listan som ligger på köksbänken där jag försökt samla bra julklappstips inför veckorna som väntar. Det är den där specifika morgonen då vintern inte längre bara är ett väderomslag utan ett tillstånd som sluter sig kring allting.

Klockan visar 06.18 när jag till slut sätter ner fötterna på det kalla trägolvet. Brädorna knarrar bekant under ullstrumporna, ett torrt ljud i ett hus där alla andra fortfarande sover. Jag trevar efter morgonrocken på stolen bredvid sängen och drar den tätt omkring mig innan jag tassar ut i hallen utan att tända några taklampor. Det räcker med det lilla skenet från mikrovågsugnens digitala klocka för att hitta vägen genom köket. Genom fönstret ovanför diskbänken ser världen ut som om den dragit ett svart sammetsdraperi över sig. Gatlyktan borta vid korsningen sprider en gulaktig gloria i frosten på asfalten, men ljuset når inte mer än några meter innan det slukas.

Kaffebryggarens puttrande bryter stillheten med ett tryggt, mekaniskt gurglande. Medan de mörka dropparna fyller glaskannan ställer jag mig vid köksfönstret med händerna i fickorna och ser min egen spegelbild flyta ovanpå den mörka trädgården utanför. Det är märkligt hur annorlunda tiden fungerar under den här delen av året. Jag minns hur december kändes som ett helt år när man var liten, hur varje morgon var fylld av en nästan plågsam förväntan medan man väntade på att något magiskt skulle hända. Som vuxen är mörkret inte längre fyllt av hemligheter på samma sätt, utan snarare av ett slags kravlöst lugn om man bara tillåter sig att stanna upp en stund innan vardagens alla måsten drar igång.

Kaffet är hett och bittert mot tungan, precis som det ska vara en morgon när termometern utanför köket visar fyra minusgrader. Jag sätter mig vid köksbordet och tänder ett ensamt stearinljus i den lilla mässingsstaken som blivit stående sedan förra helgen. Lågans flämtande kastar långa, mjuka skuggor över bordsskivan och de spridda pappren. Där ligger några anteckningar om bestyr som ska hinnas med, funderingar kring att hitta en omtänksam julklapp till mamma och idéer om vilken mat som egentligen behövs till helgens enkla middagar. Det är enkla tankar, men i det här dämpade ljuset känns de varken stressande eller övermäktiga, bara som delar av en välbekant vinterrutin.

Ute på gatan hörs det dova mullret från en sopbil som sakta backar in på grannens uppfart. Ljudet dämpas av den råkalla luften och försvinner snart igen, och tystnaden som lägger sig efteråt är ännu djupare än innan. Radiatorn under fönsterbrädan ger ifrån sig ett metalliskt knäpp när termostaten slår till och varmvattnet börjar cirkulera genom rören. Jag håller båda händerna runt den varma porslinskoppen och känner hur värmen sakta kryper tillbaka in i fingrarna. Det är något befriande med att världen utanför ännu inte har vaknat till liv på riktigt, att staden fortfarande rör sig i halvdvala bakom immiga bilrutor och uppfällda jackkragar.

När man sitter så här i skenet av ett enda ljus är det lätt att längta framåt mot ledigheten, mot doften av hyacinter i farstun och känslan av en alldeles stilla julmorgon där inga klockor ringer och ingen behöver skynda iväg till bussen. Samtidigt finns det ett värde i just de här vardagliga, opolerade stunderna i början av månaden. Det är nu, när mörkret är som mest kompakt och kylan biter som hårdast i fönsterkarmarna, som de små ljuspunkterna faktiskt gör skillnad. En kopp varmt kaffe, en tänd veke och några minuter av absolut ensamhet innan dagen kräver ens uppmärksamhet.

Snart kommer resten av huset att vakna. Ljusknappar kommer att klicka i hallen, vattenkranar slås på och doften av rostat bröd kommer att ersätta den råa morgonluften. Men just nu, i gränslandet mellan natt och gryning, tillhör morgonen ingen annan än den som är vaken för att se den. Jag tar en sista klunk av det svalnande kaffet, blåser ut ljuset och ser den tunna rökslingan sakta stiga mot taket innan den löses upp i mörkret. Det är dags att kliva in i dagen, men stillheten från de här minuterna dröjer sig kvar som ett skyddande lager mot vintern utanför.