En tisdag i december när klockan fick gå baklänges

Kaffebryggaren puttrade dovt mot kaklet på diskbänken medan klockan drog sig mot halv nio en tisdag i mitten av december. Vattnet rann genom filtret i jämn takt och ångan steg mot undersidan av köksskåpen. Jag satt i tjocka ullstrumpor vid köksbordet med en rostad rågmacka och kände en sällsynt lättnad över att redan ha ordnat en omtänksam julklapp till mamma, vilket gjorde att hela dagen låg framför mig som ett oskrivet blad utan ett enda ärende att bocka av.

Ute var det gråblått och stilla. Gatlyktan utanför fönstret lyste fortfarande med ett kallgult sken på den tunna hinnan av nysnö som lagt sig över cykelsadeln och staketet under natten. Längre ner på gatan skrapade en granne bilrutan med snabba, rytmiska drag innan han försvann runt hörnet med ett dämpat motorljud. Sedan blev det tyst igen. Ingen i huset verkade ha bråttom, och genom väggarna hördes bara det svaga suset från elementen och ett avlägset klickande från termostaten. Det kändes precis som en tyst morgon i december brukar kännas när man medvetet väljer att inte slå på radion eller öppna inkorgen det första man gör.

Jag drack mitt kaffe långsamt och lät koppen värma händerna mellan klunkarna. Två koppar blev det, utan att jag tittade på telefonen en enda gång. Skärmen fick ligga kvar med displayen nedåt på skänken i hallen. Vid tiotiden drog jag på mig vinterkängorna, den stickade mössan och en rejäl halsduk av grov ull för att gå ut. Det fanns ingen lista i fickan, inget postombud att besöka och inga tider att passa. Luften nöp tag i kinderna direkt när den tunga träporten slog igen bakom mig.

På trottoarerna längs affärsstråket mötte jag människor med snabba, målmedvetna steg. Någon bar på tre stora papperskassar med logotyper från leksaksaffärer, en annan balanserade två kartonger under armen medan han pratade i telefon med andan i halsen och pekade med hela handen mot en parkeringsautomat. Jag vek medvetet av från huvudgatan och svängde in i den gamla stadsparken där gångvägarna inte var fullt så sandade ännu. Snön knarrade under sulorna för varje steg, ett torrt och tillfredsställande ljud i vinterkylan. Trädens grenar hängde tunga av rimfrost, och vid dammen stod ett tjugotal gräsänder tätt ihop på den tunna iskanten med näbbarna instuckna under vingarna.

Jag tog en lång omväg runt dammen och passerade koloniområdet där stugorna låg tysta och översnöade med släckta fönster. På hemvägen stannade jag till vid det lilla kvartersbageriet i korsningen. Doften av nymald kardemumma, brynt smör och saffran slog emot mig så fort mässingsklockan över dörren plingade till. Det var bara jag och en äldre man med grå basker och tweedrock i butiken. Expediten plockade upp en plåt direkt ur ugnen med grova ugnshandskar. Jag köpte en enda saffransbulle, nygräddad och fortfarande ljummen i papperspåsen, och promenerade den sista biten hem med påsen instoppad i jackfickan för att hålla fingrarna varma.

Väl hemma i hallen sparkade jag av mig kängorna och kände hur värmen sakta återvände till tårna. Jag tände två vita kronljus på köksbordet och skar upp bullen medan den fortfarande var mjuk i mitten. Sedan plockade jag fram den tunga, gröna gjutjärnsgrytan ur underskåpet och började skära rotfrukter i grova bitar på träskärbrädan: morötter, palsternacka och en bit rotselleri som blivit liggande i svalen sedan söndagen. Kniven skar med ett krispigt ljud genom de hårda rötterna. Medan grytan puttrade på svag värme med en klick smör, lite lök och några krossade enbär bläddrade jag i en gammal, tummad kokbok och funderade på praktiska julklappar till köket som man faktiskt har nytta av i vardagen, långt efter att helgerna är över och vardagslunken tagit vid igen.

Doften av lagerblad, torkad timjan och brynta rotfrukter spred sig snabbt och fyllde hela lägenheten med en trygg, hemlagad värme. Det behövdes ingen bakgrundsmusik eller något pratprogram i bakgrunden, bara ljudet av grytan som småkokade under locket och klockan som tickade med jämna slag ute i hallen. När eftermiddagsljuset började dra sig tillbaka redan vid tvåtiden lät jag det bara hända utan att tända alla taklampor. Det fick vara dunkelt i rummen.

Efter att ha ätit en djup tallrik av den varma grytan satte jag mig i fåtöljen vid fönstret med boken jag inte hunnit öppna sedan i mitten av oktober. Jag drog en yllepläd över benen och läste flera kapitel i sträck medan skuggorna långsamt förlängdes över golvet. Att läsa mitt på ljusa dagen, eller rättare sagt i det mjuka och blågrå eftermiddagsdunklet, kändes som en ren och skär lyx. Man glömmer lätt bort att december faktiskt kan få vara en mörk, stilla och vilsam månad, inte bara en tid upplyst av hetsiga skyltfönster, fulla parkeringshus och stressiga deadlines.

När mörkret hade lagt sig helt över staden gick jag ut på balkongen en kort stund för att hämta frisk luft och tände den lilla ljusslingan på räcket. Det varma skenet reflekterades mjukt i den kalla fönsterrutan och gav hela vardagsrummet en stillhet som påminde om stämningen kvällen före julafton när tystnaden sakteliga tar över kvarteret och alla dörrar slutligen stängs för kvällen. Inga måsten hann ikapp mig den här tisdagen, och det visade sig att världen snurrade vidare alldeles utmärkt ändå, helt utan min inblandning.

Similar Posts