En helt vanlig tisdagskväll i december
Vattenkokaren väser mot diskbänken och ute på gatan har gatlyktorna precis börjat kasta sitt matta sken över den fuktiga asfalten. Det är en alldeles vanlig tisdag i början av december, klockan är strax efter fem och på köksbordet ligger ett block där jag samlat några bra julklappstips under eftermiddagen. Ytterdörren slogs igen för tjugo minuter sedan. Den där råa kylan som fastnade i jacktyget på vägen hem från bussen håller sakta på att ge vika för elementets torra, välbekanta värme.
Det pratas ofta om julen som en enda stor urladdning. Det ska handlas, putsas, bakas och planeras logistik kring tågbiljetter, matkassar och släktträffar i olika städer. Men när jag tänker efter är det nästan aldrig själva julafton som jag minns med mest värme i kroppen när vintern väl är över. Det är de här stilla timmarna. De anonyma, mörka vardagskvällarna när ingenting egentligen står på spel, men när hela lägenheten ändå fylls av ett slags dämpat lugn så fort mörkret sluter sig utanför fönstren.
Jag sätter mig på den knarrande köksstolen med händerna kupade runt en tung keramikmugg med te. Det doftar kardemumma och lite torkad apelsin. Utanför fönsterrutan driver några små, tveksamma snöblandade droppar förbi, men de smälter i samma sekund som de träffar fönsterblecket. Det gör ingenting alls. Man behöver ingen meterhög snö för att känna att luften har ändrat karaktär. Det räcker att se grannens adventsljusstake i fönstret tvärs över innergården – en enkel träljusstake med fem små lampor som lyser med samma mjuka, gula ton varje år vid den här tiden.
På bordet ligger telefonen med en öppen flik där jag letar efter en genomtänkt julklapp till mamma, men jag lägger den ifrån mig med skärmen nedåt mot träskivan. Det finns ingen anledning att stressa fram någonting ikväll. Den här tiden på dygnet mår bäst av långsamhet och lite tålamod. Jag hämtar en clementin ur nätet i fruktskålen och börjar skala den med tummen. Det där lilla sprutet av eterisk olja mot huden och den skarpa, friska doften som fyller köket på en sekund är mer december för mig än alla glittriga köpcentrum i världen tillsammans.
Bredvid mig på köksbänken ligger en sax, en rulle tejp och lite grovt papper. Jag har börjat göra i ordning ett par mindre paket i förväg, mest för att jag tycker om sysslan i sig och inte vill ha allt kvar till sista veckan. Att vika hörnen rakt, stryka fingret längs pappersvecken och knyta ett enkelt jutesnöre med dubbelknut är förvånansvärt avkopplande. Det finns något djupt vilsamt i konsten att förvandla enkelt papper till något som känns personligt, särskilt när man får göra det i sin egen takt utan att klockan jagar en.
Middagen i kväll är inte märkvärdigare än två skivor surdegsbröd med lagrad prästost och en skål linssoppa som blev över från gårdagen. Jag äter direkt vid köksbänken medan radion står på i bakgrunden. Volymen är så låg att speakerns röst bara blir till ett milt, tryggt sorl bredvid ljudet från kylskåpets jämna surrande. Katten har lagt sig till rätta över mina ullsockor under bordet, tung och varm. Det är en sådan kväll då man inte sätter på taklampan alls. Man tänder ett kronljus i den lilla mässingsstaken, låter fönsterlampan sköta resten och accepterar att hörnen i rummet förblir dunkla. Ögonen vilar bättre så efter en hel dag framför lysrör och skärmar.
Förr i tiden hade jag ofta en känsla av att december var en transportsträcka som man bara skulle ta sig igenom med hjälp av listor och disciplin. Man bockade av punkt efter punkt, jagade runt i trängseln efter det sista namnet på listan och glömde helt bort att faktiskt uppleva dagarna som passerade. Nu för tiden försöker jag hålla hårt i de här mellanrummen. De där timmarna mellan att man hänger av sig blöta vantar i hallen och att man kryper ner under täcket vid tiotiden rymmer ofta månadens finaste stunder.
Ute på gatan rullar en sopbil förbi med gult blinkande ljus. Ljusskenet vandrar långsamt längs kökstaket i en stor cirkel innan det tystnar och försvinner bort mot korsningen vid parken. Jag tar den sista klunken av teet, som svalnat till precis rätt temperatur, och ställer koppen i diskhon. Disken får stå till i morgon bitti. Klockan har knappt slagit halv sju och kvällen känns ovanligt rymlig, helt utan krav på att vara något annat än precis vad den är.