Det trasiga julpyntet som vägrar dö och varför vi älskar det ändå

Det finns en tyst överenskommelse i våra hem som förbjuder oss att slänga trasiga tomtar. Så fort den fuktskadade flyttkartongen bärs upp från källarförrådet upphör alla vanliga inredningsregler att gälla. Vi kan lägga veckor på att planera stilen och leta efter roliga julklappar till hela släkten, men i samma sekund som packtejpen skärs upp möts vi av samma dammiga kuriosakabinett av misslyckat hantverk. Ändå hänger vi upp alltsammans. Varje år.

Här är föremålen som borde ha pensionerats för flera decennier sedan, men som troget gör comeback varje första advent.

1. Frigolittomten med tandpetarben från 1992

Kroppen består av två ojämna frigolitkulor som någon en gång försökt måla med vattenfärg. Det röda filtstycket på huvudet sitter snett och har en envis limfläck mitt i pannan. Ena plastögat föll bort någon gång under nittiotalet och ersattes med en svart spritpenna som genast smälte ett djupt hål i kinden. Han lutar betänkligt åt vänster eftersom den ena tandpetaren som utgör ben har knäckts på mitten. Ändå får han stå på spiselkransen eller finhyllan i vardagsrummet. Skulle någon föreslå att han hör hemma i brännbart möts man av blickar som om man just föreslagit att ställa in Kalle Anka.

2. Trolldegsängeln med krossad vinge

Det här var en gång ett stolt elevarbete från mellanstadiet. Receptet innehöll uppenbarligen alldeles för mycket salt, för ytan har med åren utvecklat en krispig, vitaktig skorpa som smular så fort man rör vid den. Vänster vinge gick av i flytten 2008 och sitter nu fast med en tjock klump kontaktlim som gulnat till en bärnstensliknande klump. Det är fascinerande att se hur julen ser ut i våra hem när ett sådant här konstverk får hänga bredvid handsvarvade trädetaljer och dyra mässingsljusstakar. Men nostalgin vinner alltid över god smak.

3. Halmbocken som förlorat halva kroppen

I sin ungdom hade han röda, spänstiga sidenband och två ståtliga horn som pekade mot taket. Idag saknar han svans, det ena hornet hänger slappt rakt ned och magen hålls ihop av två varv gulnad maskeringstejp. Han fäller dessutom mer än en irländsk setter i fällningstid. Så fort han flyttas från bordet till fönsterbrädan lämnar han efter sig ett litet hav av stickiga halmstrån som fastnar i ullstrumpor och mattor fram till påsk. Ingen vet vem som köpte honom, bara att han inte får röras.

4. Den glappande adventsljusstaken i lackad furu

Klassikern från tidigt nittiotal som kräver ingenjörskonst på elitnivå för att tändas. Sju ljuspipor i en båge, varav fyra lyser starkt, två flämtar svagt och det mittersta ljuset bara fungerar om man vrider glödlampan exakt ett kvarts varv åt vänster. Sladden är så stel att den böjer sig i skarpa vinklar och kontakten luktar svagt av varm bakelit efter några timmars drift. När vi funderar på en vettig julklapp till mamma tänker vi sällan på att ersätta ljusstaken, för utan dess specifika glappkontakt känns det helt enkelt inte som advent på riktigt.

5. Glittergirlanden som tappat sin glans

Det silvriga plastglittret inhandlades troligen på Domus under det sena sjuttiotalet. Numera har det antagit en askgrå ton som minner om gamla stålullstussar. I ändarna sticker den vassa metalltråden ut och rispar obarmhärtigt djupa spår i dörrfodret varje gång den tejpas upp. När man går under den singlar det ner ett mikroskopiskt stoft av plastglitter över axlarna, men den ska upp över hallöppningen. Det är sen gammalt.

6. Smällkaramellen som blivit till ett fossil

Silkespappret har bleknat från klarrött till en märklig ton av blek lax. De klippta fransarna i kanterna har rullat ihop sig till hårda små rör som smulas sönder om man andas för hårt på dem. Ingen minns vad som gömmer sig inuti toarullen. Det kan vara en femtioöring från 1985 eller en stenhård kola som sedan länge slutat vara ätbar. Den hängs alltid längst in mot stammen, på baksidan, precis när huset togs över av ett träd och granens kala fläckar måste täckas till varje pris.

7. Den sjungande tygrenen med batteriläckage

Klämmer man på hans vänstra klöv ska han spela en munter melodi på syntpipa. Numera låter han mer som en utmattad mistlur. Batteriluckan på undersidan är helt igensatt av ärgigt grönt pulver och går inte längre att öppna, vilket gör att tonarten sjunker ett halvt tonsteg för varje år som går. Han slutar ofta sjunga mitt i en refräng och börjar sedan spontant brumma klockan tre på natten. Kanske vore en genomtänkt julklapp till mormor och farmor att köpa något modernt och tyst, men sanningen är att vi alla har vår egen sjungande ren som vi vägrar göra oss av med.

När tjugondag Knut närmar sig packas allting omsorgsfullt ner igen. Vi virar in den enögda tomten i samma gulnade dagstidning från 1996 och lovar varandra att nästa år, då ska vi äntligen rensa ut skräpet och köpa nytt. Det kommer inte att hända.