Den sista julmustens tysta fall
Kylskåpsdörren ger ifrån sig sitt vanliga, sugande klick när gummilisten släpper taget en tisdagskväll i slutet av januari. Det kalla, vita LED-ljuset flödar över hyllplanen och blottar den grå vardagens bistra realiteter: en halv burk tacosås från helgen med en intorkad röd skorpa under locket, en öppnad tub kaviar och en tillbringare lättmjölk vars bäst före-datum löper ut imorgon. Men längst bak på mellersta hyllan, i skuggan bakom ett paket lagrad prästost och ett plasttråg med smörgåskrasse, står den. En ensam glasflaska från Apotekarnes, mörk som synden, med sin något kantstötta etikett av tomtar, slädar och snötyngda granar. Det är den sista reliken från en tid då vi delade ut julklappar till köket och trodde att ledigheten aldrig skulle ta slut.
Jag sträcker in handen med en vördnad som vore det ett ovärderligt museiföremål jag grep tag i. Glaset är iskallt mot mina fingertoppar och kondensen bildar genast små rännilar som fuktar handflatan. Den har stått där i tystnad, orörd genom tre stormiga veckor av nystartade gymkort, källsortering av drivor av presentpapper och den eviga logistiska striden med julkartongerna som krymper i januari uppe på vinden. Allt annat är borta sedan länge. Skinkan tog slut på annandagen, pepparkakorna smulades sönder i en plåtburk strax efter nyår, och adventsljusstakarna packades ner i sina slitna frigolitskal förra söndagen. Till och med de sista torra mandlarna i botten av glöggskålen åkte i komposten i förrgår. Bara denna mörka vätska återstår som vittne till det som en gång var.
Att hålla i flaskan känns som att balansera på tröskeln mellan två världar. Den representerar ett val. Så länge kapsylen sitter kvar finns det fortfarande en mikroskopisk strimma av julfrid kvar i lägenheten, en liten reservoar av kaneldoftande fördragsamhet mot tillvaron. Det finns ett juridiskt och emotionellt kryphål som säger att vinterns stora högtid inte är fullständigt avslutad så länge skafferiet härbärgerar dess heliga dryck. Man kan peka på flaskan och hävda att det faktiskt fortfarande är tjugondag Knut i hjärtat. Men att låta den stå är samtidigt ett självbedrägeri. Den kan inte stå där bland majonnäsen, keson och filmjölken fram till påsk utan att förlora sin värdighet och bli en sorglig symbol för oviljan att ta tag i livet.
Jag plockar fram en kapsylöppnare ur kökslådan, bland matknivar, trubbiga saxar och potatisskalare. Det är den gedigna modellen i gjutjärn, tung och rejäl, samma som användes flitigt när vi firade juldagen som julens mest underskattade dag och öppnade drycker i ett rasande tempo medan snön yrde utanför fönstret och teven visade gamla repriser. Jag placerar metallkanten under kapsylens veckade kjol. Rummet är helt tyst förutom det avlägsna suset från elementen och diskmaskinens monotona brummande ute i hörnet. Ett stilla tryck uppåt, och ett kort, distinkt pysande ljud ekar mot kaklet ovanför diskbänken. Det låter som en djup, uppgiven suck från december månad själv som slutgiltigt lämnar byggnaden genom ventilationsrören.
En svag doft av malt, humle och bränt socker stiger omedelbart upp i näsborrarna. Det är en doft som inte hör hemma bland deklarationsångest, fuktiga ullstrumpor på torkställningen, slaskiga cykelbanor och minusgrader utan snötäcke. Den hör hemma bland levande ljus, rim på paket och en genomtänkt julklapp till pappa som doftar läder och After Eight. Att dricka denna dryck en vanlig tisdagskväll i januari gränsar till ett helgerån, som att lyssna på Wham i april eller äta lussebullar i augusti. Men alternativet – att hälla ut den i vasken eller låta den bli avslagen och bortglömd i ett hörn – vore ett ännu större svek mot traditionen och det hantverk som skapade den.
Jag häller upp musten i ett vanligt dricksglas från Ikea. Det fräser lätt och skummar tjockt när det mörkbruna skummet stiger mot kanten för att sedan snabbt sjunka undan och lämna kvar små, glittrande bubblor längs glasets insida. Färgen är så kompakt att den nästan sväljer kökslampans sken. Jag höjer glaset i en tyst skål mot den tomma fönsterbrädan där adventsstjärnan hängde för bara några dagar sedan, där nu bara en lätt dammrand och en blomfluga i fönsterkarmen finns kvar, och tar den första klunken.
Smaken är precis så söt, fyllig och kryddig som man minns den, men det finns en sträv underton av vemod i varje droppe. Kolsyran sticker på tungan som en påminnelse om allt som passerat: skratten runt bordet, stressen i köpcentrumen på jakt efter det sista omslagspappret, doften av granbarr som fastnat i ryamattan och de där långa, sömniga timmarna i soffan då ingen visste vilken veckodag det var eller brydde sig om att kolla klockan. Nu är det tisdag. Klockan är tjugo över nio. I morgon bitti ringer väckarklockan kvart över sex med sin gälla signal, och termometern utanför visar nollgradigt och regn som sakta förvandlas till is på bilrutorna.
För varje klunk minskar nivån i glaset, och för varje centimeter som försvinner krymper julen ihop till ett avlägset minne. När jag ställer ner det tomma glaset på diskbänken finns det ingen återvändo. Jag sköljer ur glaset med ljummet kranvatten och ser den sista bruna strimman försvinna ner i avloppet tillsammans med resterna av skummet. Den tomma glasflaskan ställs i papperskassen för glasåtervinning ute i hallen, bredvid ett par saltfläckade kängor och en oöppnad räkning från elbolaget. Kapsylen hamnar bland metallskrotet med ett litet, stumt pling. Ljuset i köket släcks, kylan i kylskåpet förblir instängd bakom den vita dörren, och vardagen har slutgiltigt och oåterkalleligen tagit över.