Den sista arbetsdagen före jul och konsten att låtsas jobba

Klockan är 10.42 och ingen på hela våningsplanet gör något av verkligt värde. Vi sitter framför öppna kalkylblad där markören blinkar i samma tomma cell sedan tjugo minuter tillbaka. Blicken har för länge sedan fastnat i hörnet av skärmen där klockan tickar framåt med plågsam långsamhet. Någon rullar frenetiskt på mushjulet bara för att skapa ett mekaniskt klickande ljud som låter som hög aktivitet. Under skrivbordskanten surfar någon annan i smyg efter en sista julklapp till pappa, med ljusstyrkan neddragen till ett absolut minimum för att inte avslöja sig för förbipasserande.

Det är en märklig dag, den sista innan julledigheten bryter ut. Officiellt är det full arbetsdag fram till klockan sjutton. Kontrakt ska signeras, ärenden ska avslutas och inkorgar ska tömmas. I praktiken råder ett tyst, kollektivt vapenstillestånd mellan chefer och anställda. Till och med avdelningschefen sitter bakom sin halvöppna glasdörr och stirrar ut i tomma intet medan hon långsamt snurrar en bläckpenna mellan fingrarna. Alla vet att luften gick ur organisationen någon gång runt lucia, men vi upprätthåller fasaden av pliktkänsla in i det sista.

I fikarummet står en plåtburk med pepparkakor från förra veckan. Det finns bara krossade bitar kvar i botten, tillsammans med en ensam mjuk pepparkaka vars kristyr sedan länge torkat till gips. Diskhon är full av omaka muggar med intorkade bruna ringar i botten. Kaffemaskinen låter ovanligt trött och hostar ånga när den maler bönor till dagens fjärde kopp. Ingen orkar byta mjölkpaketet när det tar slut, så folk dricker sitt kaffe svart med en lätt grimas, lutade mot diskbänken i tyst samförstånd.

Henrik från ekonomiavdelningen har ägnat den senaste timmen åt att sortera skrivbordslådan med en kirurgisk precision. Gem läggs i prydliga rader efter färg, gamla post-it-lappar med oläsliga telefonnummer från i våras åker i pappersinsamlingen, och en samling uttorkade märkpennor testas metodiskt mot ett kladdblock innan de kasseras. Det ser ut som fokuserat, högprioriterat arbete på tre meters håll, och det räcker gott och väl för att ingen ska störa.

Vid lunchtid börjar telefonerna tystna helt. Växeln har gått ner i sparlåga och tonvalen ekar ödsligt. De få mejl som dimper ner inleds nästan undantagslöst med samma ursäktande fras: ”Jag vet att det är precis före jul, men…”. Ingen svarar på dem ändå. Vi har alla upptäckt den universella trollformeln som befriar oss från ansvar fram till andra veckan i januari: ”Vi tar det efter helgerna”. Januari framstår just nu som en oändlig, magisk soptunna där vi kan dumpa varje obekväm uppgift, varje svårlöst konflikt och varje segdragen rapport utan att någon protesterar.

Egentligen är vi inte lata, vi är bara mentalt helt dränerade efter en lång höst under lysrörslampornas surrande sken. Huvudet är redan fullt av logistiska mardrömmar som inte har ett dugg med kvartalsrapporter att göra. Vi räknar timmar till tågavgångar, kalkylerar körtider genom snömodd på E4:an och funderar över det timtals med osynligt slit som väntar hemma i köket så fort vi stämplar ut. Skinkan ska griljeras med senap och ströbröd, golven ska dammsugas fria från grus och sängkläder ska bytas till släktingar som anländer imorgon förmiddag.

Mellan klockan tolv och halv två töms kontoret nästan helt. Lunchrasterna tänjs ut till orimliga proportioner utan att någon ifrågasätter det. Folk smiter iväg till närmaste köpcentrum i snöslasket för att panikhandla en sista-minuten julklapp till mormor och farmor, eller står i den ringlande kön till Systembolaget med en blick som signalerar ren överlevnadsinstinkt bland hyllorna för mousserande vin och julöl. När man återvänder till kontoret bär man de prasslande påsarna diskret innanför den uppknäppta jackan, som om man smugglade förbjudet gods genom en tullstation.

Dagens största kreativa prestation infaller runt klockan två, när autosvaret för mejlen ska formuleras. Det är en fin balansgång mellan professionalism och total resignation. Man vill inte verka för ivrig att gå hem, men inte heller lämna något utrymme för missförstånd om att man faktiskt skulle svara om det brinner i knutarna. ”Jag har begränsad tillgång till mejl och svarar vid återkomst den åttonde januari” skriver vi med ett lätt leende, trots att vi alla vet att mobilen kommer att ligga inom en armlängds avstånd under hela ledigheten.

När klockan slår tre har den sista spillran av professionalism dunstat bort. Någon öppnar en ask Aladdin på det gemensamma projektbordet i korridoren. Trillingnöten är borta sedan länge, men vi äter ändå de torra nougatbitarna, den lite för söta apelsintryffeln och den där med körsbär i likör som blivit över, enbart för att ha något att göra med händerna medan vi stirrar ut genom persiennerna mot det grå eftermiddagsmörkret som sänker sig över parkeringen.

Det är nu den där speciella dvalan sänker sig över byggnaden, en föraning om mellandagarnas märkliga vacuum där veckodagar, datum och klockslag helt slutar att betyda något. Vi rör oss långsammare genom korridorerna, stannar till vid dörrposter och pratar om ingenting. Samtalen handlar inte längre om leveranser, fakturering eller budgetar, utan om halkiga landsvägar, hemliga köttbullsrecept och vem som egentligen ska fira var på julaftonskvällen.

Att lämna kontoret sker inte i samlad tropp utan som en serie tysta, välplanerade avdunstningar. En efter en reser vi oss, sträcker på stela ryggar och stänger ner datorerna. Inte med ett triumferande klick, utan med en lång, ljudlös utandning som markerar slutet på ett helt arbetsår. Vi släcker bordslamporna, tar på oss de tunga vinterkapporna i halvskymningen, nickar lite trött mot den som sitter kvar längst bort i landskapet och kliver ut i den bitande kalla luften, medvetna om att vi för några korta veckor helt har slutat existera i yrkeslivet.