Den årliga granbesiktningen och pappas blick för barr

Den första granen dömdes ut på en och en halv sekund. Pappa behövde inte ens röra vid den; han stannade tvärt vid kanten av träfållan på parkeringen, lutade huvudet på sned och smackade avmätt med tungan. Om man letade efter en rimlig julklapp till pappa borde det vara ett diplom i avancerad virkesbedömning, för i hans ögon var detta exemplar ett personligt hån mot skogsnäringen. Den var för gles nertill, hade en antydan till dubbeltopp och lutade enligt hans ögonmått med minst tre grader mot nordost.

Det spelade ingen roll att det var minus sex grader, att snöblandat regn piskade oss i nacken eller att klockan just passerat elva en lördag förmiddag. Jakten på årets barrträd är ingen vanlig handling; det är en strategisk operation som kräver samma mentala skärpa som ett husköp.

Protokollet på parkeringen

Pappa drog på sig sina slitna skinnhandskar. Det är en signal jag lärt mig frukta sedan barndomen. När handskarna åker på kommer vi inte att lämna området inom den närmaste timmen. Metodiken är alltid densamma och följer strikta regler som ingen någonsin har sett nedskrivna, men som ändå gäller med lagens fulla kraft.

Först kommer lyftet. Granen ska frigöras ur sitt nät och hållas rakt upp med en arm, som om han vore en frihetsgudinna med skogstema. Sedan följer den obligatoriska studsen mot asfalten. Pappa dunkar rotändan tre gånger i marken medan han stirrar stint ner på underlaget. Faller det mer än sju barr är trädet diskvalificerat. Den här lördagen föll en hel liten driva av grönt stoft från gran nummer tre. Han suckade djupt, skakade på huvudet och sköt den åt sidan som om den bar på en smittsam sjukdom.

Sedan var det dags för 360-gradersrotationen. Här blir jag indragen som mätinstrument. Min uppgift är att hålla toppskottet mellan pekfingret och tummen medan pappa backar åtta meter ut i körbanan mellan kundvagnarna. Han kisar med ena ögat, formar händerna till en ram och ropar korta kommandon genom snålblåsten: rotera ett kvarts varv, vinkla mot ljuset, håll still. Folk som lastade backar med julmust sneglade oroligt mot oss, fullt upptagna med sin egen hets kring att avsluta hela livet före jul, medan vi stod orörliga och bedömde grenverkets symmetri.

Vidare mot nästa granförsäljare

Vid gran nummer nio inträffade den oundvikliga krisen. Vi hittade ett exemplar som nästan klarade kraven. Den var tät som en thujahäck, hade frisk doft och en rak stam. Men när pappa sträckte in handen och mätte avståndet mellan de översta grenvarven upptäckte han ett tomrum på elva centimeter. En död zon, kallade han det. Att ställa in en sådan gran i vardagsrummet menade han vore att bjuda in ett visuellt haveri som ingen julgransbelysning i världen kunde rädda.

Vi packade in oss i den kalla bilen igen och körde till idrottsplatsens försäljning tre kilometer bort. Där stod en pensionerad gymnastiklärare i reflexväst och stampade i snömodden bredvid ett hundratal inplastade kungsgranar. Pappa hälsade med den där bistra minen som män antar när de ska förhandla om något av yttersta vikt. Medan snön smälte på bilrutorna funderade jag på om mamma där hemma redan börjat plocka fram praktiska julklappar till köket för att dämpa stressen inför kvällens glöggmingel, helt ovetande om att vi fortfarande befann oss på ruta noll.

På idrottsplatsen gick vi igenom ytterligare sju träd. Gymnastikläraren försökte med säljsnack och påstod att en liten rödgran från Småland var ’otroligt charmig’. Pappa synade honom kallt över glasögonkanten. Man köper inte charm, man köper bärighet för tunga glaskulor och en stamdiameter som passar i gjutjärnsfoten från 1984 utan att man måste tälja med morakniv i två timmar.

Beslutet och takräckets triumf

Klockan 13:20 hände det. Längst bak i ett hörn, halvt dold bakom en container, stod den. En helt vanlig, aningen övervuxen svensk rödgran. Pappa gick tre varv runt den. Han gjorde studstestet – noll barr. Han gjorde fingertestet på barren – full spänst. Han böjde sig ner och inspekterade snittytan som vore det en årsringsdatering på ett fornminne.

– Den tar vi, sa han med en röst som antydde att han precis vunnit en budgivning mot tre osynliga miljardärer.

Att få upp trädet på biltaket är ett eget litet kapitel i manualen för julens små missöden. Det användes tre spännband av industriell styrka. Pappa drog åt tills takplåten knakade oroväckande, tog tag i stammen och ryckte i sidled så att hela bilen gungade på sina stötdämpare. Sedan kom den obligatoriska handflatan mot taket och den rituella frasen: ’Den där sitter till påska om det behövs.’

Väl hemma i vardagsrummet tog det fyrtio minuter att få trädet i lod. När nätet klipptes upp fällde grenarna ut sig med ett torrt prasslande och fyllde rummet med doft av kåda och fuktig mossa. Den såg precis likadan ut som granen vi hade förra året, och året innan dess. Men pappa stod med kaffekoppen i handen, betraktade verket från hallöppningen och konstaterade att man måste ha tålamod om man vill ha kvalitet.